Predikan 1 söndagen i advent 2023

Jes 63: 16b-17; 64:1-8; Ps 80: 2ac, 3b, 15-16, 18-19; 1 Kor 1: 3-9; Mark 13: 33-37

Ankomsten som förvandlar människans väntan

Människan är en väntande varelse. Väntan är hennes öde. Inte bara i smått, som när vi väntar på bussen eller i telefonkön, inte bara väntan på att hälsan skall bli bättre och prob­lemen få en lösning. Det började redan vid födseln. Barnet måste växa till. Den unge vän­tar på att bli vu­xen. Den vuxne på att fullborda sitt liv. Men inte heller ett fullbordat liv på jorden tillgodoser hennes innersta väntan och längtan. Väntan finns nerlagd i hennes in­ner­sta. Människan är inte nöjd med mindre än honom som skapat henne. ”Du, Her­re,” säger Augus­tinus, ”har skapat mig till dig och mitt hjärta är oroligt till dess det fin­ner ro i dig.”

Hennes dilemma är att hon inte kan tillfredsställa denna längtan med egen kraft. Hon kan inte fullborda sitt liv om inte hennes Skapare kom­mer henne till mö­tes. Kristen tro för­kunnar att det är just det som har hänt. Det är detta fundamentala vi firar i advent. Advent betyder an­komst, Herrens ankomst, adventus Domini.

Hans ankomst är trefaldig. Först i Betlehem som Marias barn. Sedan hans slutliga an­komst som härlighetens Herre vid tidens slut.

För det tredje kommer Han på tusen sätt mellan dessa ankomster, tydligast i kyrkans ord och sakrament, men också i varje uppriktig bön och i varje god gärning. Denna dagli­ga an­komst sker för att göra oss beredda på hans slutliga ankomst. I kollektbönen bad vi: ”fyll oss med längtan efter din stora dag, så att vi med kärlekens gär­ningar går Kristus till mötes”. Människans väntan får ett svar som blir större ju mera hennes egen längtan växer. Ålderstrappan som går utför mot slutet, ändrar ut­seen­de för den som följer Kristus. Dess senare del sluttar inte nedåt, trots att kroppskrafterna avtar, utan vänder uppåt me­dan hjärtat vidgar sig. Hon när­mar sig ju målet och livets fullbordan. Apos­teln säger: ”Ä­ven om min yttre människa bryts ner förny­as min inre människa dag för dag”. Vi sjöng det i ingångsantifonen: ”Till dig, Her­re, upplyf­ter jag min själ; min Gud, på dig förtröstar jag… ingen kommer på skam som hoppas på dig”. Alla människor bär på denna väntan. Må din väntan också förvandlas till ett hopp.

Då är det gudomlig vishet att vi inte känner dagen, varken när vi skall dö eller när Herren skall komma åter. Budskapet blir enkelt och konkret: ”Håll er vakna!” Tre gånger upprepar Jesus samma budskap i det korta evangeliet, inte bara till sina lärjungar, utan till alla: ”Håll er vakna!” Herren döljer tiden för sin slutliga ankomst för att alla skall tänka att det kommer att inträffa i vår egen tid (Efraim Syriern). Må han finna oss så på vår döds­­dag, att vi också kan bestå på domens dag.

Motsatsen, hur människan somnar, hörde vi beskrivas i gårdagens mässa: ”Era sin­nen för­dunk­las av omåttlighet, dryckenskap och livets bekymmer”. Sinnena fördunklas och tyngs ner i små steg, när människan successivt anpassar sig efter felaktiga och världs­liga vanor. Hon för­lorar den andliga spänst hon behöver för att hålla sig vaken. Ny­hedendo­men kan ju inte vänta. Redan i november är julbordet dukat. Att tända ett ljus i taget under adventstiden är en liten övning i att vänta, både för barn och vuxna.

Je­sus säger: ”Håll er vakna”. Något finns där redan, det är inte helt mörkt, men om männi­skan inte håller sig vaken blir det allt mörkare. Små synder är förvisso små, men de öppnar lätt för större och utan att hon vet om det fastnar hon i rejäla ovanor och synder, inte minst den som tänker att hon har läget under kontroll.

Profeten frågade: ”Varför låter du oss gå vilse och överge dina vägar, varför gör du våra hjärtan hårda, så att vi inte fruktar dig? Varför får våra fiender trampa omkring i ditt tempel?” Kroppen är ett tempel åt den helige Ande, där fienden får ”trampa omkring”. Det är människan själv som öppnar dörren för fienderna.

Adventstiden vill inte bara väcka oss ur sömnen, den vill hjälpa oss att förbli vakna. En benediktin, den salige Columba Marmion, säger: ”Kristus är redan i oss genom den heliggörande nåden, men kyrkan vill att denna nåd förnyas, att vi lever av det nya li­vet, ännu längre borta från synden, ännu mer lösgjorda från våra ofullkomligheter, ännu mer fria från beroendet av oss själva och av skapelsen.”

Att läsa Skriften är att låta himlen rämna och låta elden bränna bort de onda tankarna. Varje bön är ett botemedel mot den förrädiska sömnen. Varje gång vi ber tar vi ett steg ut ur mörkret och in i ljuset. När vi förlorat nåden och mär­ker hur mörkret lägrar sig över hjär­tat måste vi göra som Josef och Maria, när de förlorat Jesus ur sikte. De sökte tills de fann honom igen. Eller som David när han avgav sitt löfte att finna en plats för ar­ken: ”Jag skall inte lägga mig på min bädd, inte unna mig någon sömn, inte ge mig någon ro, förrän jag funnit en plats åt Herren, en boning åt Jakobs Mäk­tige”.

De steg vi tar är en beredelse. Det är Herrens ankomst som gör skillnaden. Det är en nåd att vi får börja ett nytt kyrkoår. Det är inte slut med hans barmhärtighet. I sitt ord, i sina heliga sakrament och i vår bön kommer han in i våra liv. Han är alltid ”före” vårt hand­lan­de. Ingen bön kan bes om inte Herren redan ”kommit” till den behövande och ingett ho­nom viljan och lusten att be. ”Fyll oss med längtan efter din stora dag” bad vi i kollektbö­nen. ”Den som alltid åkallar sin beskyddare, är också förvissad om att han alltid är närvar­ande.” (Cassianus) Och därutöver på tusen sätt. I människor vi möter, i arbetet vi ut­för, i allt som händer.

Det som händer blir en väg, med ett mål. Människans väntan öppnar för en an­komst, an­tingen det som händer är en prövning eller en tröst. Att hålla oss vakna är inte att kramp­aktigt försöka rädda oss själva. Det är att upptäc­ka Her­rens närvaro och ledning i allt. Advent betyder ankomst, Herrens ankomst. Att upp­täcka att det är Han som va­kar över våra steg. ”Han so­ver ald­rig, han vakar stän­digt, han som beskyddar Israel”.

Därför vakar och väntar vi, trygga i all oro. Han som kom för att frälsa och förbarma sig över oss. Det är Herren som skall få sista ordet i tillvaron och dess historia, han som också är dess begynnelse.

Vi bekänner det nu i trosbekännelsen och firar det vid Herrens altare. Människans vän­tan kläds i ord och för­vand­las till sång: Välsignad vare Han som kom­mer i Her­rens namn. Hosianna i höjden. Amen.

pater Ingmar Svanteson