Predikan Askonsdagen 2024

Joel 2: 12-18; Ps 51; 2 Kor 5:20- 6:2; Matt 6: 1-6, 16-18

Kära bröder och systrar i Herren,

Askonsdagen är viktig för oss eftersom det är inledningen till fastan. Vi hör uppmaningen i boken Joel: ”Nu, säger Herren, skall ni vända er till mig med uppriktigt hjärta, under fasta, gråt och klagan” (Joel 2:12).

Då frågar vi oss: denna gråt, denna klagan, denna kroppsliga fasta, har det något med vårt uppriktiga hjärta att göra? Om vi inte fastar, gråter och klagar, har vi inte varit uppriktiga i vår samvetsrannsakan? Är det detta som saknas oss, uppriktigheten i vår självuppfattning?

Den helige påven Leo den Store säger i en fastetidspredikan: ”Mina älskade, det som varje kristen borde göra, det skall vi nu utföra med ännu större iver och fromhet. Genom fastans 40 dagar uppfylls den apostoliska ordningen inte blott genom återhållsamhet med mat, utan framför allt genom avhållsamhet från laster och fel.” (Timmarna liturgi II, sid 55).

Vi måste behandla våra laster och fel med dygderna och ärligheten. När jag säger eller tänker om mig själv: ”jag har nog inga allvarliga laster och fel”, då kan jag lika gärna säga: ”Fasta, fastetid, det är väl ingenting för mig, det är ju bara bortkastad tid och kanske pengar”.

Nej, det är både oärligt och osant. Jag måste frågan mig: ”Vilka är mina laster och vilka är mina fel? Var det samma laster och fel som förra året, är det samma laster och fel som kommer tillbaka nästa år?”

Det är en Guds välsignelse om vi kan säga till oss själva, ”ja, det här är en last jag har och det här är ett fel jag ofta begår”.

Är vi klarsynta med oss själva och har viljan att förbättra oss, då har vi faktiskt också börjat vår fastetid. Det är inte gråten över oss själva eller klagan över hur vi är som är meningen, utan roten till våra personliga dåliga sidor, som är meningen! Vi kan inte lägga tunga bördor av skuldkänslor på oss själva för att gråta och klaga, men vi kan inse vad det är vi blundar för och inte vill ska komma ut i ljuset.

Insikten är själva meningen med fastan. Det är smärtsamt, men inte i den graden att vi gråter och klagar som om vi drabbats av de svåraste olyckor. Det ska göra lite ont när vi upptäcker det, det ska vara lite obehagligt, men det behöver inte gå så långt som till förtvivlad gråt och självanklagelser, sorg och klagan.

S:t Leo säger att det bästa med fastan för vår del som kristna är allmosorna. Han rekommendera frikostighet i ”barmhärtighetsgärningarna”. Han gjorde det själv, han gav allt till Kyrkans verksamhet.

Bara denna fråga om barmhärtighetsgärningarna är nyckel till oss själva. Om jag säger till mig själv, ”mina allmosor kommer inte att lösa orättvisans problem någonstans. Det är politikens sak, det är Caritas’ sak, det är andras sak som känner till behoven”, då har jag inte förstått meningen med allmosan. Allmosan påminner mig om att jag själv har fått allting som lån av Gud och en dag måste jag lämna tillbaka allt till Gud.

Men mitt stora fel är att jag vill bestämma själv när jag skall återbetala vad jag är skyldig. Jag kan då inte längre säga: ”Jag har nog inga allvarliga laster och fel”, då kan jag lika gärna säga: ”Fasta, fastetid, det är väl ingenting för mig, det är ju bara bortkastad tid och kanske pengar”.

Det finns en ”halv fasta” och det finns ”en halv allmosa”. Jesus förklarar det som vi hörde i Matteusevangeliet: ”Var noga med att inte utföra era fromma gärningar i människornas åsyn, för att de skall lägga märke till er” (6:1).

Om jag nu skänker bort lite pengar och talar om det, så gör jag ingen rätt fasta och använder inte fastetiden för att förbättra mig själv. När jag diskuterar de olika välgörenhetsprojekten jag engagerar mig i, då bygger jag på mitt eget anseende bland mina medmänniskor. Det kan man kalla en ”halv fasta” och en ”halv gåva till de fattiga”, eftersom det egentligen är ett gott för andra, men en moralisk förlust för mig själv. Det är inte samtidigt ”min försoning med Gud” som S:t Paulus talar om: ”Jag ber er på Kristi vägnar: låt försona er med Gud” (5:20, 2 Kor).

Kära bröder och systrar i Herren, det är en allvarlig nådens tid som Gud ger oss i fastan. Låt oss hjälpa varandra att hålla ”en rätt fasta” och komma till insikt om oss själva, vilka laster och fel vi har och vilka dygder och nådemedel Gud ger oss genom Sin kyrkas förmedling.

Låt oss tillsammans leva fastetiden som en nådens tid för oss själva och för varandra. Andra kan behöva oss. Vi kan behöva de andra. Amen.

diakon Göran Fäldt