årgång B

Det strålande vädret ger oss livet tillbaka. Krafterna rinner till. Dystra och depressiva bekymmer smälter bort i solskenet. Allt väcks till liv. Inte som en följd av arbete och slit, utan som en gåva. Gud låter sin sol gå upp över både goda och onda. En livgivare och hjälpare, mera värd än allt som människan kan förtjäna och åstadkomma. Allt flera frågar sig varför vi i den rikaste och friskaste av världar, kan vara så olyckliga, läser jag i en krönika.

Påsken väntar på Pingsten. Påsken behöver Pingsten. Tron på uppståndelsen behöver Anden för att inte stelna till en trossats. Vi ser det redan bland lärjungarna. De var övertygade om att Kristus uppstått från de döda. De hade sett honom. Men de börjar inte omedelbart predika. Något mera måste hända. Vi ser dem samlade i ett hus i närheten av Jerusalem, kanske i samma sal där de firat den sista måltiden.

Kristi himmelsfärd är en glädjens och triumfens högtid. Kyrkan firar fullbordan av Kristi väg och verk. ”Han som har stigit ner är också den som steg upp över alla himlar för att uppfylla allting”. Därmed är högtiden också en triumfens fest för människan. ”Hela kyrkans kropp”, bad vi i kollektbönen,”är kallad till den härlighet dit hennes huvud och Herre har gått före”.

Så säger bruden i Höga Visan om sig och sin älskade brudgum: ”Min vän är min och jag är hans”. Kan livets mening uttryckas skönare? En ömsesidig kärlek, som samtidigt är vänskap. Kan det mänskliga livet nå högre? Brud och brudgum har gett sig åt varandra, utan att begära eller tränga sig på. Kärleken är samtidigt en vänskap som respekterar och ger den andre livsrum. Ändå är vänskapen glödande av en kärlek som både ger utan förbehåll och tar emot utan gräns.

Under adventstiden sägs det ibland att man inte ska ta ut glädjen i förskott. Men dagens liturgi tycks inte lyda den förmaningen. Så gott som alla texter talar om glädje. Kollektbönen talade om ”den glädje du bereder oss”. I första läsningen förkunnade profeten ett ”glädjens budskap för de ödmjuka.” I versen före evangeliet sjöng vi om ”ett glädjebud”. I episteln uppmanar oss aposteln att ”alltid vara glada”. Varför rymmer adventstiden så mycket glädje? Det är samma fråga som väcks när fastekapitlet i Benedikts regel visar sig tala mer om glädje än något annat kapitel i regeln. Vad är det för förväntansfull glädje som advents- och fastetiden vittnar om?

I midsommartid blir svensken lätt naturlyrisk, ibland med religiösa övertoner. Men naturen rym­mer inte bara skir grönska och späda blommor. Djungelns lag känner ingen barmhärtighet. Samma natur som väcker tacksam förundran kan också vara förödande och väcka skräck och fasa. Natu­ren rymmer krafter som ingen mänsklig teknik kan bemästra. Det är inte svårt att förstå våra för­fäder, som förknippade åskan med gudomliga krafter.

En grupp ungdomar har valt att göra några dagars reträtt här i klostret. Reträtten är präglad av tystnad, bortom oljud och larm, yttre och inre brus Vi övar oss i tystnad, för att höra. Höra en enda röst, rösten av Gud som söker oss, både vara och en och tillsammans. Han vill upprätta gemenskap med oss, sina söner och döttrar. Han vill upprätta ett förbund med oss. Det är den röda tråden i hela bibeln, både i Gamla och Nya Förbundets skrifter.

Lyder ett kloster missionsbefallningen? Ett benediktinkloster missionerar ju inte i vanlig mening. Kloster betyder avskilt område, där människor inträder för att söka Gud. I stället för att gå ut i värl­den, binder sig bröder/systrar vid en bestämd plats och gemenskap. Det finns förvisso undantag, lysande exempel på munkar som sänts ut i missionens tjänst. Både Ansgar och Sigfrid i våra trak­ter, Bonifatius i Tyskland och de första missionärer som sändes till England – alla var benediktiner.

Frågar vi fågeln vad luften är, kan den inte svara. Inte heller kan fisken redogöra för vad vattnet är. Men en fågel utan luft under vingarna kan inte flyga och en fisk utan vatten kan inte ens leva. För många troende är det på liknande sätt med den Helige Ande. De känner honom dåligt, trots att de hela tiden lever av honom. Det är Anden som ger dem både livet och tron. Det är Anden som drivit dem till denna mässa.

Människans villkor kan beskrivas på tusen olika sätt. Ett av de bättre är att jämföra dem med en väntan. Människan är en varelse som väntar. Det kan handla om vardagliga ting, men också om människans djupare behov. Hon är sällan nöjd. Det behöver inte vara något dåligt, typ avundsjuka eller missnöje. I grunden längtar hon efter lycka. Många är desillusionerade och besvikna. Finns det hållbara skäl att vänta på något gott?