Predikningar Ingmar Svanteson

Idag sjunger Kyrkan den sjunde O-antifonen: O Imma­nu­el… Man vet inte hur dessa antifoner uppstått. Men de kan spåras tillbaka till 500-talet. Kyrkan har sökt genom de heliga skrifterna för att finna de skö­naste profetiorna om den utlovade Messias: O Vishet, O Ado­nai, O Jesse telning, O Davids nyckel, O Soluppgång, O jor­dens Ko­nung, O Immanuel.

”Så länge han lever, skall han vara given åt Herren”. Hanna, Samuels mor, har bett om och fått en son. Nu ger hon ho­­nom tillbaka åt Her­ren. Hon vet att Samuel är en gåva. När hon ger honom tillbaka ful­l­gör hon något som väger tyngre än smärtan att förlora sonen för egen del.

Jungfru Maria skyndar till Elisabet bärande på sin dyrbara gåva. Elisabet representerar det folk som väntar på den utlovade Messias. Också vi hör till dem som väntar. Inte minst under advent. Vi uppmanas av profeten Sefanja att jubla och höja glädjerop, att vara glada och fröjda oss av allt hjärta. ”Låt ej modet falla.”

Marias svar på ängelns budskap är historiens mänskliga nyckelreplik. Den helige Bernhard ”stannar upp” hela historien i ögonblicket mellan ängelns bud­­­­skap och Marias svar. Han säger att hela världen faller på knä och väntar: ”Skynda dig, jung­fru, att svara. Ett ord från dig, och de olyckliga tröstas, de fångna fri­köps, de fördömda frias, alla Adams barn, hela ditt släk­te blir räddat. Ge nu ditt svar till ängeln och genom ängeln till Gud.”

Profeten Jeremia var samtida med kung Sidkia, den siste ättlingen av Davids ätt. Sidkias namn be­tyder: ”Jahve är min rättfärdighet”, men han levde inte upp till sitt namn. I stället var han svag och eftergi­ven. Profeten utlovar en avkomling till David som skall mot­svara nam­net. ”Detta skall vara det namn han skall få: Herren vår rättfärdig­het”.

”O att du ville ge akt på mina bud. Då skall frid tillflyta dig som en ström.” Vilken bild! Friden liknas vid en ström som rinner till och se­dan, enligt Jesu ord, blir en källa i hjärtats innersta. Motsatsen beskrivs av Staretsen Siluan. Han säger att den som föl­jer den egna viljan aldrig får frid. Hon är aldrig nöjd. Ingenting pas­­­­­sar, an­tingen det är svårt eller lätt, sorgligt eller glädjande.

Jesus talar om ”den minste i himmelriket”. Denne ”mins­te” är stör­­re än till och med Johannes Dö­paren, som i sin tur är större än någon annan av kvinna född. Talar Jesus om sig själv? Hans väg började i krubban och slutade på korset. Han kallade lärjungarna att följa samma väg. Dessa ”minsta” får höra att strömmar och källor skall rin­na fram. Träd skall växa upp: cedrar och akacieträd, myr­ten och olivträd, cypress, alm och buxbom. Sju trädslag.

”Min rätt är fördold för Herren, och min rätt är försvunnen för min Gud.” Det var begripligt att israeliterna tänkte så när de satt i den babylo­nis­ka fång­enskapen och var berövade både sin stad och sitt tempel.  Det är lätt att tän­ka så när de globala hoten växer och krafterna avtar.

Bered väg. Adventstidens liturgi skimrar och strålar av Herrens ankomst. I antifoner och psalmer, res­pon­sorier och böner, hela advents­ti­den är genomlyst. Lägger vi örat till marken hör vi hur också berg och höjder, träd och planeter brister ut i jubel när Her­ren kom­mer för att sam­man­fatta allt och upprätta sitt rike. Adventstiden är genomsyrad av den and­ra bönen i Fa­der vår: Tillkomme ditt rike. Liturgin har vaskat fram det ur trons skatt­kammare. Det är som om profeten visste hur vi har det just nu: ”Stärk makt­lösa händer, var fri­modiga, säg till de modfällda: Se, vår Gud kommer och räddar oss”.

Det Nya Förbundet är fördolt närvarande i det Gamla. Jesaja är enligt Hieronymus mera en evangelist än en profet. Han beskri­ver vad Herren skall göra, som om det redan sker. ”Herren förbinder sitt folks skador och helar såren…” Skadorna och såren i naturen har sin upprinnelse i människan. Det är hon som har gått vilse. Utan insikt famlar hon i mörker. Hon ser inte vad Gud gör hela tiden.