Kommentar på sr Fredells kritik av kärnfamiljen

Kommentar på sr Fredells kritik av kärnfamiljen

 

Detta är första delen i en serie inlägg skrivna av lekmän som har i syfte att belysa och bemöta uttalanden och beslut från olika stiftsrepresentanter och stiftsorgan som kan strida mot den Katolska Kyrkans tro. Bloggen har skapats i hopp om att det ska fungera som ett hjälpmedel för stiftet att navigera bättre i frågor som påverkar oss troende. I den här texten koncentrerar vi oss på syster Fredells föreläsning kring biskopssynoden om familjen, vilken kan läsas i sin helhet här.

 

Ikon av den heliga familjen i S:t Franciskus katolska kyrka.
Ikon av den heliga familjen i S:t Franciskus katolska kyrka.

 

I min hemförsamling, S:t Franciskus katolska församling i Jönköping, hängde under julen en otroligt vacker ikon över altaret som jag inte kunde sluta titta på. Det var en målning av den heliga familjen. Den utstrålade en perfekt kärlek, harmoni och skönhet och välkomnade till reflektion över det faktum att dessa personer inte var heliga i isolering utan att deras helighet just manifesterades genom relationen de hade/har till varandra, med sin omgivning och självklart med Gud. En underbar ikon. Dock verkar förundran och vördnad inför sådan konst inte vara en naturlig reaktion för alla. Liknande ikonbild väcker till exempel en stor missnöjsamhet, milt sagt, hos dominikansystern Madeleine Fredell.

 

I sin föreläsning kring familjesynoden sade syster Fredell bland annat följande: ”I vår tid har ikoner, eller oftast dåliga konstverk, skapats föreställande den så kallade heliga familjen, Maria, Josef och Jesusbarnet. Det är inte bara dålig konst, det är dålig historieskrivning, dålig bibelvetenskap, dålig katolsk tradition och dålig teologi. Den så kallade kärnfamiljen är en sen 1800-talskonstruktion, en följd av urbanisering och hårdför industrialisering. Möjligen kan man också tala om att det är individualism och materialism som skapat kärnfamiljen, vilket borde få den katolska hierarkin att tänka några varv till innan man lanserar denna minigemenskap som en enda allenarådande förebild.”

 

Som sagt, man kan antingen glädjas eller förargas över skönhet. Det är självklart värt att fundera över varför den heliga familjens fest instiftades av kyrkan. För att själv ta reda på detta läste jag bl.a. påven Leo XIII encyklika om just det kristna äktenskapet. Jag måste erkänna att jag imponerades starkt av den då jag tidigare höll föreställningen om att kallelsen till äktenskapet historiskt betraktas som något “lägre” än de övriga kallelserna fram till ungefär påven Paulus VI tid. Jag kunde inte haft mer fel. Leo XIII var en påve med en otroligt positiv inställning till äktenskapet, till den graden att Johannes Paulus II inte alls verkar så originell längre med sin kroppens teologi.  Att kalla en fest som lyfter upp äktenskapets värdighet och helighet för „dålig katolsk tradition och dålig teologi” endast p.g.a. de historiska och politiska omständigheterna runt tiden för dess uppkomst är helt obefogat, och väcker frågetecken när det kommer från en representant för stiftet.

 

Påven Leo XIII
Påven Leo XIII hälsar syster Fredell tillbaka.

 

Med sin frikostiga kritik verkar syster Fredell vilja få oss att tro att festen instiftades för att avskaffa och kritisera den s.k. “storfamiljen” där flera släktingar bor i samma hus. Logiken i det argumentet är svår att följa då kärnfamiljen inte utesluter deltagandet i en “storfamilj” precis som ”kärnfamiljen” inte utesluter samhället – “kärnfamiljen” finns alltid på något sätt i “storfamiljen”. Komiskt är att notera att själva ordet kärnfamilj är en 1925-konstruktion. Det innebär att det faktum att varje familjs minsta gemensamma och konstanta struktur är mamma, pappa och barn var innan 1925 så självklart att det inte ens fanns ett ord för det. Det var inte materialismen och individualismen som skapade kärnfamiljen, inte heller var det ”de mycket konservativa och kapitalstarka katolska rörelserna i USA som försöker sprida ett amerikanskt familjeideal i katolska kyrkans namn.” Det var Gud som skapade den. Den katolska kyrkans katekes säger att “kärnfamiljen” har funnits sedan början av tiden: “Då Gud skapade man och kvinna instiftade han också den mänskliga familjen och försåg den med dess grundläggande ordning.” (KKK, 2203). Det är således omöjligt att påven Leo XIII på 1800-talet ens kom på tanken att det var någonting att propagera.

 

Syster Fredell tycks dock själv ha en agenda med idéen om att Jesus inte alls levde i en kärnfamilj eftersom han hade mormor, morfar, kusinen Johannes och andra personer runt omkring sig. Hon insinuerar även att Jesus kunde ha haft halvsyskon vilket är en irrlära som strider mot den katolska kyrkans dogm om Marias eviga jungfrulighet. Vi vet inte om den heliga familjen och deras släktingar bodde i samma hus eller inte – även om Jesus, Maria och Josef faktiskt var en kärnfamilj under Jesu första år då de levde som migranter i Egypten. Men det spelar egentligen absolut INGEN roll för någon annan än syster Fredell själv. Varför? Eftersom hon då använder det påståendet till att göra ett fantastiskt, OS-medalj värdigt stort språng i sin rationalisering, d.v.s. om Jesus mormor var närvarande när han växte upp då betyder det att han inte växte upp i en s.k. “kärnfamilj” utan en ”hushållsgemenskap” och detta i sin tur innebär då, enligt Fredell, att alla familjekombinationer plötsligt är goda för allt kan kallas hushållgemenskap och varje husshållsgemenskap är god. Detta används vidare bland annat till att förespråka samkönade partnerskap. Hon skriver: ”Även om man lyckats vidga familjebegreppet något och komplicera frågeställningen som det brukar heta så kan man konstatera att det är den lilla kärnfamiljen som kyrkan ändå oftast talar om och fortfarande lyfter fram som ett ideal. I synodbudskapet sägs lite slarvigt att civilt partnerskap, samboskap och omgifte skulle bero på misslyckanden. Det hade dock visat sig att många direkt valt borgerliga äktenskap, samboskap och homosexuella partnerskap och ändå betraktade sig som lyckliga människor och goda katoliker.”

 

Det ÄR ett stort misslyckande att direkt välja ett civilt partnerskap, samboskap och “omgifte” (även känt som att leva med någon annan än den man egentligen är gift med), vare sig någon är lycklig i detta, kanske till och med desto mer om någon tror sig i dessa omständigheter vara en god katolik. Det handlar inte om att dessa människor inte är ”konforma med en viss sorts katolsk lära”, det handlar om att de inte är konforma med DEN katolska läran om att man lever i dödssynd om man samlever med någon som man inte är kyrkligt gift med. Katolska kyrkans katekes säger svart på vitt att “sexualakten skall äga rum uteslutande inom äktenskapets ram; utanför denna är den alltid en svår synd och medför uteslutning från sakramenten” (KKK, 2390). Varför ignorerar syster Fredell detta och missleder sina lyssnare genom att påstå att det enda som skulle stå i vägen för ”omgifta” att ta emot sakramenten är att det skulle skapa skandal eftersom skilsmässor är svåra och känsliga? Nej, man är utesluten från sakramenten därför att man inte kan få syndernas förlåtelse i bikten om man inte har som avsikt att bättra sig (och den avsikten har man inte om man inte innan bikten ordnar med allt så att man slipper återvända till sin partners säng). ”Återvändandet till Gud som kallas ånger och omvändelse omfattar smärta och avståndstagande från de synder som begåtts och den fasta föresatsen att inte längre synda” (KKK, 1490). Syster Fredell säger att ”prästen ska ge avlösning om personen ber om det”, tydligen även om penitenten inte uppfyller kraven för en giltig bikt. Hennes påstående om ”att prästen inte gjort sitt jobb om en person inte blir löst från sin synd” är en allvarlig irrlära. Om man blir avlöst eller inte beror på om man uppfyller kraven för en giltig bikt, annars vanhelgar man sakramentet, och det är förfärligt att kasta skulden på prästen för detta när syndare inte söker botgöring icke desto mindre bekänner sin synd. Hursomhelst så är de “omgiftas”, de som lever med någon annan än sin man eller hustru, problem väldigt svåra att lösa. Ofta har de komplicerat sina relationer genom att ha barn med den nya partnern och det blir väldigt svårt för dem att bryta upp med den nya familjen. De har genom sina val har uteslutit sig själva från att kunna ta emot den heliga eukaristin (vare sig de har syster Fredells tillåtelse att ta emot den eller ej).

 

Fredell citerar den kanoniska lagen där det står att ”enligt god pastoral handlar det alltid om att finna en lösning för individen som leder till hans / hennes frälsning”- men istället för att sträva efter att hjälpa dessa människor att leva ett liv där de slutar upp med dödssynder och ev. blir helgon så väljer syster Fredell istället att ändra definitionen av frälsning och säger att ”själarnas frälsning är inte något enbart eskatologiskt, bortom tiden, utan har även med vårt liv här och nu att göra.” Vad är ens frälsning här och nu? Är det helt enkelt en ”frälsning” från samvetskval eller från ansvar? Frälsningen är bara eskatologisk eftersom frälsningen ”här och nu” nästa minut kan bli till fördömelse ”här och nu” om vi syndar allvarligt. ”[D]en som inte förblir i kärlek kan dock inte bli räddad” (KKK, 837). Det är en förolämpning för Kristi offer att ens tala om frälsningen på det sätt som Fredell gör.

 

Lorrain
Flykten till Egypten av Lorrain (1635), alltså en skildring av kärnfamiljen innan industrialiseringen.

 

Det verkar som att syster Fredell anstränger sig mer för att helgonförklara folks syndiga leverne än för deras egentliga helgelse. Det intrycket får jag bl.a. då hon så våldsamt avfärdar kyrkans metoder för ett liv i överensstämmelse med den katolska kyrkans lära. Varför kallar hon naturlig familjeplanering och kroppens teologi på ett nedsättande sätt för den ”katolska kyrkans policyprogram” när de ger kyrkans barn verktyg för ett heligt och vackert liv? Varför är det dåligt att familjer som lever enligt “policyprogrammet” fick uttala sig i synoden och varför förespråkas det att man istället skulle bjudit in ”homosexuella par, frånskilda och omgifta, ensamstående mödrar och samboende unga vuxna” samt att man skulle låta ”någon i en polygam familj få berätta om hur de lever” - framför allt då hon samtidigt anser att de lever i enlighet med Guds vilja trots kyrkans klara lära. Vi måste våga erkänna att många av dessa levnadssätt är gravt syndiga precis som katekesen säger, och om vi gör det blir syster Fredells förslag på gäster ännu mer absurd: borde vi då inte bjuda in präster som inte lever i celibat för att höra hur lyckliga de är till en synod om konsekrerat liv? Eller en diktator till en synod om världsfred?

 

Det finns någonting som inte är trendigt längre, utan väldigt, väldigt tråkig, nämligen 60-talets politiska aktivism inom kyrkan. Nu är tiden inne att förespråka skönheten i kyrkan och dess lära, att förkunna ett skonsamt ok och en börda som är lätt. Vi har en hel generation av unga katoliker i Sverige som inte försöker sänka ribban för att “frälsa folk här och nu”, utan som istället söker den smala vägen och inspirerar varandra till att följa den. Jesus är en levande person som reformerar hjärtan och jag föreslår att vi börjar åter prata mer om Honom på det sättet, istället för att försöka reformera Hans lära till att stödja vår brutna livsstil. Det börjar bli pinsamt att unga personer ska behöva påminna våra vuxna kyrkliga representanter om att hålla sig till vägen, sanningen och livet.  

 

 

Februari 2019, den heliga familjens månad.

 

Skribentens namn är känt för redaktionen.

 

Blogg Dura Mater

Välkommen till Dura Mater, en blogg driven av en grupp unga lekmän som älskar Jesus och Hans Kyrka. Här vill vi skriva om saker som berör oss, inspirerade av Påven Franciskus uppmaning till unga i Rio 2013 som löd ”Hagan lio!”, alltså ”Stöka till det!”

De flesta av oss jobbar eller kommer att jobba inom medicinska yrken, därav både anonymiteten och namnet. Dura mater är den latinska beteckningen för den hårda hjärnhinnan som är absolut väsentlig för vår överlevnad - precis som Kyrkan och dess lära. Både meningiter och irrläror är livshotande och vi ser den här bloggen som en liten antibiotikakur mot moralrelativism och andra fällor vi träffar på. Att tala klarspråk ser vi som en barmhärtighetsgärning.

Vi önskar er en givande läsning och ber om förböner.