Kära medkristna, Man kan inte jämföra vår tid med äldre tider och tro att det var lättare då att leva det kristna livet. Det finns alltid de utmaningar som fick S:t Paulus att utropa, ”anpassa er inte till denna världen”. Men några jämförelser kan vara på sin plats: före radio, teve, mobil och internet, hade Kyrkan nästan all kommunikation. Klockringningarna, predikstolarna, böckerna.
Den hälsosamma förmaningen. Konsten att förmana och tillrättavisa syndare är inte vår tids bästa gren. Många värjer sig och vill inte ens höra om saken. Man menar att det bara väcker motstånd och att förmaningen brister i respekt för den individuella friheten. Men ingen mänsklig gemenskap klarar sig utan förmaningens konst. Den goda förmaningen har sin källa i kärleken och kärleken vållar inte nästan något ont, även om det kan kännas så när förmaningen ges.
”Människa” har Gud sagt till Hesekiel, ”Jag gör dig till en väktare för israeliterna. När du hör ett ord från mig skall du framföra min varning” (Hes 33:7). Det tragiska med Pride är inte att vi kristna utsätts för kritik eller att man tycker att vi som kristna i kärlekens namn borde ansluta oss till denna rörelse. Själva saken i sig är en tragedi. Det tragiska är att den bisexuella kultur man vill sprida som en offentlig samlevnadsform i grunden gör människor illa och olyckliga. Det kan bara leda till kaos och förvirring om man vill förneka sin egen verklighet som man och kvinna som varandras fysiska, psykologiska och sexuella komplement.