Hoppet som inte kommer på skam. ”Ångest och rådlöshet” – beskrivningen från en avlägsen tid låter märkligt aktuell. Både naturens och samhällets stabilitet skakas. ”Bekymmer” kryper lätt in under huden och dränerar hjärtat på kraft, rymd och spänst. Ett litet ljus tänds när man hör om glädjen över att de älskade adventsångerna på nytt får sjungas i öppnade kyrkor. Det är glädjande, men det räcker inte att längta till gamla stämningar eller hur det var före pandemi och andra kriser. Ångest och rådlöshet behöver den motmedicin som stavas hopp.
Första söndagen i advent kan man enligt en gammal tradition i Sverige läsa evangeliet om Jesu intåg i Jerusalem. Just därför har vi hört läsning ur Lukasevangeliet (Luk 19:28–40). Texten berättar om Palmsöndagen.
Varför just denna text första söndagen i advent? Ja, Advent (adventus på latin) innebär ankomst. Herren kommer. Adventus Domini! Vi väntar på Honom. Under Advent förbereds vi för Herrens födelsehögtid, för Jul. Men framför allt väntar vi på Herrens slutliga ankomst. Herren har lovat att komma. Vi vet inte när detta sker. Är du redo för detta? Beredd?
Han kom till oss i ringhet, han skall komma åter i härlighet och kraft, därför vakar och väntar vi. Så skall vi sjunga vid altaret i inledningen till eukaristin. Det uttrycker adventstidens förtätade innebörd. Han kom till oss i ringhet. Det är hans födelse av jungfrun, som vi bereder oss att fira om några veckor. Vi hörde det antydas i första läsningen som talade om ”ett rättfärdigt skott ur Davids stam”. Han kom för att återupprätta människan och ge henne del av sin rättfärdighet.