Kära bröder och systrar, Gud skänkte oss en särskild nåd förra året när de heliga Louis och Zélie Martins reliker besökte de nordiska katolikerna och även oss här i S:t Franciskus församling som tjänstgjorde på många sätt och öppnade sin kyrka för ett stort antal troende från när och fjärran. Relikerna talar ibland mer än ord, precis som bilder ibland talar mer än tusen ord. Kardinal Arborelius säger i sitt förord till boken ”Louis och Zélie Martin – hjärtat i Gud och fötterna på jorden” – att vi kan tala om en ”relikrenässans” i vår tid.
”Den man är välsignad som förtröstar på Herren, den som har Herren till sin förtröstan”, säger profeten Jeremia på ett ställe (Jer 17:7). Det är ett viktigt vittnesbörd för alla troende, det som Jeremia säger. Han var en profet som var tyngd av sin profetkallelse, han var nästan motvillig. Just därför är tryggheten hos Gud så mycket mer värdefull. Det kommer välsignelse ur tilliten också under svåra tider, under förföljelse för Guds namns skull.
Gud har många heliga barn som är okända för oss. Det tänker vi ju alltid på när vi firar Alla Helgons dag. Helgonförklaringarna är akter av tro, tro på att Gud heliggör människor som vill vandra Jesu väg och söka sanningen. ”Herren har skänkt dem odödlighet och ära, han har gjort dem till arvedel och deras namn skall bestå” (Antifon heliga män, laudes), säger antifonen. De heliga vi firar i dag är så vanliga människor att man kan undra om de blivit helgonförklarade utan det stora helgonet Thérèse av Jesus barnet och det Heliga Anletet, som var ett av detta gifta pars åtta barn, av vilka två dog inom första året och ett i femårsåldern. De flesta ser kanske Thérèse som familjens stora helgon, hon som för bara 20 år sedan förklarades vara kyrkolärare.