Kära bröder och systrar, Vad vill vår Herre säga oss idag på högtiden Jesu Heliga Hjärta? Jag vill försöka understryka något som jag hoppas kan vara upplysande och av intresse för alla. För det första: Gud utväljer någon för att genom denne någon, eller denna någon, inte bara erbjuda sin trofasthet och kärlek till dig och mig, utan för att utlova sitt förbund med de många i gemenskap, ja, ”i tusen släktled mot den som älskar honom och håller hans bud”, som vi hörde i läsningen ur femte Moseboken.
Devotionen till Jesu hjärta sammanfattar frälsningens mysterium. Kära bröder och systrar i Kristus, Devotionen till Jesu hjärta är ett tecken som väcker strid. Den har älskats av många, men också hatats av många. Den är något av det mest katolska som finns, men samtidigt beskylls den för att vara okristen och till och med hednisk. Kanske den vanligaste invändningen är att Jesu-hjärta-devotionen leder till en sentimentaliserad och överdrivet känslosam fromhet som inte har någon teologisk grund i vare sig Skrift eller tradition.
Guds kärlek har sin rot i hans vilja. Han älskar genom att han ”vill” människorna och deras bästa. Men det kan i våra öron låta distanserat och kyligt. Jesus älskade människorna genom sina ord och handlingar. Men gång på gång hör vi att också hans känslor var med som drivkraft: medlidande, vrede, gråt, sorg… Bibeln samlar både vilja, tanke och känsla i ordet hjärta. Viljan att älska har färg, kraft, intensitet och värme. När kyrkan firar och tillber Jesu hjärta ser hon i hans mänskliga hjärta den gudomliga kärleken. Kristi gudom var oupplösligt förenad med Jesus som människa.