Kyrkan ber för de döda, för dem som inte längre själva kan påverka sitt öde. Bönen för de döda är en barmhärtighetsgärning. Vi ber i tro. I tro på honom som visade sig starkare än döden. Påskljuset lyser denna dag i Kyrkans kor. Ett av de första vittnesbörden om denna påsktro är Job, den hårt drabbade, den rättfärdige som fick lida. Mitt i den långa raden av plågsamma kapitel lyser ett ord fram, som exegeterna har svårt att förklara. Det lyser nästan som en blixt: ”Jag vet att min befriare lever”.
”I tjänst för den Lidande kyrkan". Kära systrar och bröder i Kristus, På Alla själars dag påminns vi om att vi ska be för våra avlidna nära och kära, men också för mer distanserade bekanta, ja t o m för fiender. Något som hela Kyrkan gör i den Heliga Mässan varje dag. Och något vi erinrar oss och varandra genom att tända ljus på gravarna just runt denna högtid. I detta påminner vi också oss själva om vår egen död. För det enda vi säkert kan veta om våra liv, hur de än ser ut, och där vi verkligen är lika, trots alla olikheter, är att vi alla ska dö.
Kyrkan ber för de döda, för dem som inte längre själva kan påverka sitt öde. Bönen för de döda är en barmhärtighetsgärning. Vi ber i tro. I tro på honom som visade sig starkare än döden. Påskljuset lyser denna dag i Kyrkans kor. Ett av de första vittnesbörden om denna påsktro är Job, den hårt drabbade, den rättfärdige som fick lida. Mitt i den långa raden av plågsamma kapitel lyser ett ord fram, som exegeterna har svårt att förklara. Det lyser nästan som en blixt: ”Jag vet att min befriare lever”.
Kära bröder och systrar, Stiftet och Kyrkan ger alla präster möjlighet att denna dag, Alla själars dag, fira tre själamässor. Traditionen spred sig i väst redan på trettonhundratalet, inte minst genom dominikanorden. Det är ett privilegium i Kyrkan, det får vi inte glömma bort. Kyrkan såg snart hur stort behovet var under världskrigen med sina miljoner döda. Privilegiet är nu utsträckt till hela den universella kyrkan.