Kära bröder och systrar, Evangeliet talar idag om Johannes döparen. Han var budbäraren som förberedde vägen för Kristus. Att framträda som Guds profet och bland människorna ta upp frågorna om synd, skuld, omvändelse och förlåtelse, visste han var förenat med risk för det egna livet. Profeter som sa sanningen om folkets otrohet mot Gud, slog man ofta ihjäl, säger Skriften.
Bered väg. Adventstidens liturgi skimrar och strålar av Herrens ankomst. I antifoner och psalmer, responsorier och böner, hela adventstiden är genomlyst. Lägger vi örat till marken hör vi hur också berg och höjder, träd och planeter brister ut i jubel när Herren kommer för att sammanfatta allt och upprätta sitt rike. Adventstiden är genomsyrad av den andra bönen i Fader vår: Tillkomme ditt rike. Liturgin har vaskat fram det ur trons skattkammare. Det är som om profeten visste hur vi har det just nu: ”Stärk maktlösa händer, var frimodiga, säg till de modfällda: Se, vår Gud kommer och räddar oss”.
Kära bröder och systrar i Kristus, Johannes döparen är den siste av Gamla testamentets profeter, och också den som på många sätt tydligast pekar på Jesus Kristus. Han avbildas ofta just med pekfingret riktat mot Herren. Men han pekar inte bara på Kristus, som är vägen till Fadern, utan också på oss syndare, som måste omvända oss från våra synder för att komma in i Guds rike. Låt oss därför meditera över hur Johannes pekar på (1) himmelriket, på (2) Herren Jesus Kristus, som är vägen till dit, och på (3) oss, som måste omvända oss från våra synder för att bana väg för Herren.
Genom att bli människa banar Gud en väg till oss. Vi hörde detta beskrivas i Markusevangeliets inledande ord: ”Här börjar glädjebudet om Jesus Kristus, Guds son.” Ja, det är det gladaste bud som någonsin getts och kommer att ges. Det är inte vi som söker Gud så mycket som Gud som söker oss. Detta är den unikt kristna tanken jämfört med alla religioner: i frälsningshistoriens, ja all historias, absoluta höjdpunkt, är det Gud, som är bortom tid och rum och allt som finns, som tar initiativet, kommer till oss, blir Immanuel, Gud med oss; hans banade väg för oss till sig.
Det är lätt att tappa modet. Det går nästan av sig självt när det mesta ser svårt ut och många inte ens har tillgång till den heliga mässan. Men det är inte första gången i historien. Bakgrunden till den första läsningens var Israels folk fördes bort till Babylonien, där de fick leva i exil i 70 år, utan eget land, berövade sitt tempel.
Kära bröder och systrar i S:t Kristoffers församling, Jag tackar först fader Wiesław som inbjudit mig att komma hit till er från Jönköpings församling för att predika Guds ord och hålla ett lite föredrag efter den heliga mässan. Tack fader Wiesław! Vi är många i Guds underbara skapelse som behöver tröst, tröst, inte i första hand för materiella förluster, sådana som drabbade Job. Utan än mer tröst för den skuld människan ofta drar på sig genom sina egna synder. Bikten står alltid öppen i Kristi kyrka: bekännelsen och botgöringen är en källa till tröst och vederkvickelse. Försoningens sakrament levandegör oss genom Andens kraft.