Predikan på Kyndelsmässodagen, Herrens frambärande i templet 2023
”Frambär ditt liv som gåva till Gud - men inte som du har tänkt utan som Gud har tänkt”
Mal 3: 1-4; Ps 24; Heb 2: 14-18; Luk 2: 22-40
Kära systrar och bröder i Kristus,
För antikens judar var Jerusalems tempel mötesplatsen med Gud, där människan upprättades och styrktes i tjänsten för Guds vilja. Templet uttryckte visionen om att Israels folk skulle bära Guds ljus till alla världens folk, så att Israels Gud, den ende Guden, slutligen kunde samla mänskligheten, skingrad av synd och splittring, i ett evigt rike av fred och rättvisa. Med början i den här skapelsen, och en dag fullkomnad i en ny.
Människornas, och deras ledares, sätt att leva avvek emellertid från denna vision. Israels profeter förmedlade Guds varnande ord om hur folket hade lämnat den rätta tillbedjan av Gud, dvs att Guds vilja ställs i centrum för allt i livet. Templets offerkult, tecknet på människans vilja till försoning, hade reducerats till tomma ritualer som allt mindre återspeglades i människors liv. Prästerskapet lät sig korrumperas av penningbegär och av att tona ner och urvattna förkunnelsen för att inte utmana sekulära makthavare och opinioner. En av profeterna, Hesekiel, drog slutsatsen att Guds ära helt hade lämnat templet.
Men som vi hörde i dagens första läsning från Malaki, i samma profettradition, lovade Gud också att han en dag åter ska ”komma till sitt tempel” och ”rena” och ”luttra”, dvs förädla, sitt folk, så att det kan ”bära fram offergåvor … i rättfärdighet”, dvs Guds ordning få varaktigt fotfäste i människors liv.
När Jesusbarnet kommer in i templet fullbordas Malakis ord, vilket Symeon ser. Här är det inte bara Gud som med mänsklig kropp och själ kommer in i ett tempel av sten, utan manifestationen av den levande mötesplatsen mellan Gud och människan, det nya, sanna och eviga templet, som Jesus senare ska beteckna sig själv och sin kropp. Fullbordan av Guds löften och människans tillbedjan; den sanna och enda vägen till Fadern för alla. Symeon sammanfattar så alla profeter.
Genom att komma till sitt tempel som människa, agerar Gud både som den som vill frambära ett offer, en präst, ochsom själva offret. Ett sant offer, olikt alla andra som bara varit för-bilder, och där tron ger möjlighet att delta och få del av frukten: befrielse ur djävulens, syndens och dödens grepp och makt, och försoning och delaktighet i Guds eviga liv, med start här och nu, för den som tror.
Så ser vi sambandet med den Heliga Eukaristin, där Jesus sanna och slutliga offer på korset blir närvarande, intesymboliskt utan verkligt, i den Heliga Mässans offer av bröd och vin, med vilket vi frambär oss själva för att bättre göra Faderns vilja och för att få styrka till just det, närs av helig gemenskap, Kommunion, med gudomligt liv, i vårt kött, i vår materia, genom vår tids tempel, den Katolska kyrkan som Kristus själv har grundat.
”Eukaristi” är grekiska för ”tacksägelse”. Det är precis vad Hanna uttrycker i evangeliet när hon fått se barnet. Men hon gör något mer som är kopplat till tacksägelse: ”tala[r] om barnet för alla”. Det understryker att det finns en fortsättning på mottagandet av Herren i Eukaristin: mission, evangelisation, att ge honom vidare till alla, i ord och handling.
För detta förbereds vi av Symeons profetia att Jesusbarnet ”skall bli till … ett tecken som väcker strid”. I vår sekularistiska kultur kan det vara provocerande att bekänna sin tro på Jesus, inte som någon som pratar fint om fred och kärlek för vårt feelgood och mys på vår privata kammare, utan som den som han säger sig vara; som våra historiska källor om honom, dvs Nya Testamentet, vittnar om, och som Kyrkan tillber och förkunnar.
Motståndet mot Jesus Kristus som den han verkligen är, är ett motstånd mot den förändring som hans försoning av oss med Fadern vill och måste åstadkomma: av var och en av oss, och därigenom av världen – aldrig från andra hållet. En omvandling till mer av helighet, med och för Gud, efter Guds och Kyrkans bud som på samma gång beskriver hur vi kan säga vårt fullständiga ja till Gud och vad som blir konsekvensen av det. För att bli den som Gudvill, som älskat var och en av oss till existens från vårt tillblivelseögonblick – inte det ögonblick riksdagen bestämmer. Vi behöver bara samarbeta, tillåta Gud omvandla oss genom Kristus.
Att följa en andlig kallelse, som präst, ordensman eller ordenssyster, är att omvandlas på ett särskilt sätt för att aktivt hjälpa Jesus att besegra motståndet mot honom. En präst frambär offer. Genom den sakramentala prästvigningen, i apostolisk ordning och oförvanskad tro från apostlarna, i förening med Petrus och Kyrkan i alla tider, har den vigde prästen på ett särskilt sätt del av Jesus Kristus fullbordade och eviga prästämbete, det som andra läsningen ur Hebréerbrevet beskrev. Prästen agerar i Kristus person när han i bestämda sammanhang, i kraft av sin vigning, och efter Kyrkans föreskrifter, tas i bruk av Kristus.
Det sakramentala prästämbetet blir så en bro till de troende, till Ljuset själv, den uppståndne Kristus i den himmelska realiteten bortom vår tid och vårt rum, dit tron vill föra. På denna bro finns också viktiga vägskyltar som visar filer, hastigheter och avstånd till slutmålet. Dessa, kan man säga, utgörs av ordenslivet, i dagens evangelium representerat av Hanna. Detta liv, som kan vara inriktat på bön eller apostoliskt arbete eller både och, tjänar Kyrkan med ständig påminnelse om hur livet upplyst av det eviga Ljuset ser ut, vart det kristna livet är på väg, genom att de evangeliska råden för alla döpta att efterfölja Kristus med, levs som ordenslöften i syfte att efterhärma hans sätt att leva. Att ordens- och prästlöftena levs autentiskt och hängivet – och det är, trots den smärtsamma förekomsten av motsatsen, det allra vanligaste – är den bästa tjänsten för alla troende i och med att målet för vårt kristna liv blir synligt: att, som dagens responsoriepsalm uttryckte, ”ärans konung må träda in” i vars och ens liv. Därför ska vi alltid be om, och på alla sätt främja, nya andliga kallelser. Även, kanske i synnerhet, när det gäller den katolska familjens egna barn.
I hörsammandet av en andlig kallelse ger man allt man har, Guds gåvor i en, tillbaka till Gud, genom att inte behålla något i livet för sig själv eller en mindre krets. För detta totala offer kommer man att få hundrafalt tillbaka. Inte av egen kraft, utan av Guds kraft. På sätt som man själv på förhand aldrig kan föreställa sig. För Gud kallar inte de från början lämpade; Gud gör dem han kallar lämpliga.
Kära systrar och bröder! Dagens högtid ställer frågan till var och en av oss: Hur samverkar just jag med Kristus, Ljuset? Det som talar samma budskap till alla, men för vars sken i världen var och en har en personlig kallelse att söka och förverkliga? Hur vill Gud att just jag skiner för andra, och vad kräver då den kallelse jag redan lever, eller söker? Vilka uppoffringar, dvs att jag dör från egna föreställningar och omedelbara behov, kallar just min väg att bättre tjäna Ljuset i världens mörker, till? Är jag beredd att ge mer, ja, ge allt, för att helt följa honom, Kristus, universums Herre, som frambars i templet som ett barn, och senare blev krönt på ett kors, för att besegra döden för den som tror på honom? Ja, låt våra liv bli alltmer av en bön om att Ljuset får lysa i och genom oss, precis så som Gud, inte vi själva, hade tänkt. Amen.
pater Thomas Idergard
