Predikan Skärtorsdagen 2022
2 Mos 12:1-8,11-14 Ps 116:12-13,15-18 1 Kor 11:23-26 Joh 13:1-15
Kärlek ända till slutet
Jesus faller på knä och tvättar lärjungarnas fötter. En bild av hela hans liv och gärning. Han som var ett med Fadern i det höga, steg ned och utförde slavens arbete. Han, genom vilket allting blivit till, faller på knä för sin skapelse för att betjäna den, för att rena de orena, ge mod åt de trötta, sörjande och bedrövade, ge liv åt de dödsdömda. Fottvagningen föregriper vad han skall göra på korset, där han tjänar oss genom att ge sitt liv för oss.
Lärjungarna förstår inte och Petrus reagerar häftigt. ”Aldrig någonsin skall du tvätta mina fötter”. Det är samma reaktion som när Petrus vill hindra Jesus att lida och dö. Petrus har inte förstått. Han tror sig kunna ge sitt liv för den Herre som kallat honom. Som om det vore något man genomför med lite entusiasm och uppkavlade ärmar. Hans projekt krossades när modet svek honom och han förnekar den Herre han hade lovat att ge sitt liv för. Jesus säger till den förvirrade Petrus: ”Vad jag gör förstår du inte nu, men senare skall du fatta det.”
Fottvagningen liknar den heliga eukaristin, som Jesus ger sin kyrka denna kväll. Högtiden kallas ”kalkens födelsedag” och firas med stor högtidlighet. Evangelisten Johannes berättar om fottvagningen på det ställe där de andra evangelisterna berättar hur eukaristin instiftas. De båda handlingarna belyser och förklarar varandra. Också i eukaristin böjer sig Jesus ner och betjänar sina lärjungar. Han böjer sig så djupt att han ger sig själv, sin kropp och sitt blod, som mat och dryck. Han ger sin kyrka den gåva, utan vilken hon inte kan leva.
I fottvagningen får apostlarna ett uppdrag av Jesus: ”för att ni skall göra som jag har gjort för er”. När eukaristin instiftas får de också uppdraget och fullmakten att göra det Jesus gjorde: ”gör detta till min åminnelse”. Skärtorsdagen är därför också prästämbetets dag. I oljevigningsmässan, som normalt firas denna dags förmiddag i stiftets domkyrka, invigs de heliga oljorna, men i samma mässa förnyar prästerna också sina löften som tjänare till och förvaltare av dessa mysterier.
Samma mönster finns redan i fottvagningen. Där ges uppdraget att tvätta varandras fötter och bära varandras bördor. Den helige Benedictus hänvisar till detta när han talar om hur gäster skall tas emot i klostret, eller hur bröderna skall bära varandras svagheter med största tålamod. En kyrkofader säger: ”När vi förlåter varandras synder, tvättar vi varandras fötter”.
Vi skall snart sjunga om det nya budet: ”Älska varandra så som jag har älskat er”. Kärleksbudet finns redan i Gamla Testamentet, och varje människas samvete anar dess sanning. Ändå blir det i Jesu mun något nytt. Det blir både en uppgift och en gåva. Uppgiften skärps och vidgas därför att i kärleksbudet också skymtar en gåva. Psykologin kan bekräfta att endast den kan älska som själv är älskad. Här når det sin fullbordan. Endast den kan älska som själv låter sig älskas av Jesus. ”Om jag inte tvättar dig, har du ingen gemenskap med mig”, säger Jesus till Petrus. Snart skall han säga: ”Utan mig kan ni ingenting göra.” Om eukaristin säger Jesus något liknande: ”Om ni inte äter mitt kött och dricker mitt blod äger ni inte livet”. Men genom Jesus förvandlas allt. Aposteln kan säga: ”allt förmår jag i honom som ger mig kraft”. Kärlekens källa sinar aldrig. Den rann fram ur Jesu sida på korset och fortsätter i eukaristins gåva.
Jesus förvandlar kärleksbudet från en tyngande börda till ett milt ok. Kärleksbudet förminskar inte kristendomen till en morallära. Fottvagningen är både exemplumoch sacramentum, säger vår förre påve i sin bok ”Jesus från Nasaret” (del II). Exemplet framgår ur sakramentet, budet får kraft av gåvan. Det är detta som Petrus ännu inte har förstått och därför faller han.
Det Kristus har gjort för oss på korset, gör han på nytt i den heliga eukaristin. Han älskar oss intill slutet. Ordet ”slutet” (grek. telos) betyder snarast ”målet” för människans liv. Men ordet betyder också den kraft som likt en magnet drar människan till hennes mål. Hon bär denna ”dragning” i sitt innersta. Hon är skapad till Guds avbild, men också till hans likhet. Avbildens ”mål” är att bli lik Gud, som är kärlek. Människan är kallad att fyllas av och återspegla hans kärlek. Det är därför Jesus säger: ”Var fullkomliga, som er fader i himlen är fullkomlig”. Det vore ju helt omöjligt om inte Gud sänt sin Son, hans fullkomliga avbild, för att ge oss del av den gudomliga kärleken, som fullbordar våra liv. Därför säger Jesus: ”Den som förblir i mig bär rik frukt”. Därför deltar vi i den heliga eukaristin ”omgjordade kring våra höfter”, som vi hörde i första läsningen om den första påskmåltiden före uttåget ur Egypten. Påskmåltiden skulle ätas ”med hast”. Eukaristin fullbordas när vi är beredda att göra de goda gärningar han har berett åt oss. Det betyder inte att vi måste vara moraliskt perfekta. Det betyder att vi är på väg mot ett mål, att genom Sonen bli fullkomliga. Vi faller och reser oss igen. Men vi är på väg och vi glömmer inte målet. För Petrus innebar sveket en djupare kännedom om den egna svagheten. Det förstod han först efter uppståndelsen. Då hade han också förstått varför Jesus måste ge sitt liv för honom. Något nytt växte fram. Hans gamla och egenrättfärdiga ”jag” hade dött.
Vår Herre älskade oss ”till slutet”. I den kärleken lever vi och ser målet för det egna livet, ständigt på nytt benådade av den kärlek som älskade oss för att vi skall förvandlas
”av honom och till honom” och så fullborda våra liv. Paulus skall senare uttrycka det så:
”Nu lever inte längre jag. Kristus lever i mig”. Att något först måste dö firar vi i morgon.
Amen.
pater Ingmar Svanteson