Predikan på högtiden för Birgitta av Vadstena - Sevriges och Europas Skyddspatron, 7 oktober 2018

Vish 7:7-14 Ps 25:4-5,8-10,14 1 Kor 2:6-10 Luk 10:21-24

Visa mig, Herre, din väg, och gör mig villig att gå den

Vad skulle den heliga Birgitta säga om hon återvände till Sverige idag? Åttabarnsmamman på Ulvåsa gård i Östergötland, som blev profet och klostergrundare, som förkunnade för både kungar och påvar och inte bara blev Sveriges utan hela Europas skyddspatron. Vad skulle hon säga om hon återvände till Sverige idag? Vi vet det naturligtvis inte, men vi har fått höra läsningar som också hon lyssnade till. Läsningarna belyser hennes liv och budskap, som vi lärt känna det genom hennes uppenbarelser.

Den första läsningen handlar om Visheten, som ges den som ber om den. ”Jag åkallade Gud, och vishetens ande kom till mig.” Visheten är mer värd än ”spiror och troner. Jag höll rikedom för intet i jämförelse med den”. Bredvid den räknas allt guld som sand och silver som smuts på marken. Visheten är en profetia och förebild till Kristus och hans Ande. Den är också moder till allt annat gott. Den som får Vishetens gåva vinner Guds vänskap. Birgitta fick denna gåva i ovanligt rikt mått. Efter sin mans död bröt hon upp från sin ansedda ställning i landet och lärde ut vishet utan tanke på egna mödor och svårigheter.

I andra läsningen har visheten fått ett ansikte, den korsfästes ansikte, en vishet som är fördold för denna världens makter. Redan som tioåring fick Birgitta i en vision se den korsfäste. Blodet rinner över hans ansikte och hon frågar honom: Vem har gjort dig allt detta? Kristus svarar: Alla som föraktar mig och min kärlek.

Samma mönster går igen i många av hennes uppenbarelser. När hon betraktar Kristi lidande, förstår hon att det som drabbade Kristus är hennes egen och alla människors synder. Varje synd är lika avskyvärd som de gisselslag och smädelser som drabbade Jesus. Hon lever sig in i tortyren och ser att det är våra synder som är orsaken till den.

Men det är inte det enda. Hon ser är att Jesus tar emot allt detta med gudomlig kärlek och oändligt tålamod. Hon hör Jesus själv säga: Jag, som skapat dig, skonade ingen av mina lemmar från lidande för din skull. Och alltjämt älskar jag din själ så innerligt, att hellre än att jag saknade henne, skulle jag ännu en gång, om det vore möjligt, låta mig korsfästas för henne. Detta väcker i Birgitta en glödande kärlek.

Det är den kärleken som får Jesus att fyllas med jublande glädje. Han säger att vägen dit är stängd för de ”lärda och kloka, men uppenbaras för dem som är som barn”. Han vittnar om tillvarons innersta glädje, den Helige Treenighetens inbördes kärlek. Faderns kärlek till Sonen och Sonens kärlek till Fadern, allt i den helige Ande. Det är denna vishet som är dold för ”denna världens makter men uppenbarats för den heliga Birgitta och Guds utvalda vänner”, som vi skall sjunga i prefationen. Jesus prisar dem saliga som ser. Paulus vittnar i andra läsningen om ”vad intet öga sett och inget öra hört, det som Gud berett åt dem som älskar honom”.

För trettonhundratalets Birgitta kretsar mycket kring den lidande Kristus, men hela tiden skymtar det nya och jublande livet fram. Hon är fylld, inte av fruktan, utan av glödande kärlek till Kristus och hans Kyrka. Det är denna kärlek som driver henne att gå till bikt varje vecka, ibland varje dag, men också att uttala sina domar över allt hon ser och som befläckar kyrkans ansikte, också i kloster hon besöker. Vad skulle hon då inte säga om hon besökte Europa idag?

Det vet vi naturligtvis inte, men alla kan be hennes bön som vi sjöng i Responsoriepsalmen: ”Visa mig, Herre, din väg, och gör mig villig att gå den”. Det är inte bara en allmän bön om vägledning i livet. ”Visa mig, Herre, din väg”! Det är Kristi väg en kristen måste följa. Innan den troende fattar ett beslut måste han be om vägledning. Benedictus säger: ”När du börjar ett gott verk, begär då allra föst under ihärdig bön att han skall fullborda det”. Den som vänjer sig vid att fatta beslut på egen hand, utan bön, utan att fråga någon till råds, blir sin egen rådgivare och kan i efterhand inte begära att ändå bli välsignad. Evangeliet varnade: ”Många profeter och kungar har velat se, men fick inte se”. Det är de högmodiga, de som själva styr sina liv.

Psalmen fortsatte: ”Han leder de ödmjuka rätt, han lär de ödmjuka sin väg”. För dem blir Kristi liv inte bara något i det förflutna. Det fullbordas i de ödmjukas liv och erfarenheter. Kristus säger till Birgitta: Efterlikna min ödmjukhet, ty jag, ärans och änglarnas konung kläddes i usla trasor, stod naken vid pelaren och hörde med egna öron all skymf och smädelse. Det kan för lärjungen betyda lidande och motgångar. Birgitta drabbades själv av sådant. Men det är inte stängt eller låst. På den vägen öppnas alltid en dörr. Den som vant sig vid att be Birgittas bön upptäcker att allting ändå ordnar sig. Herren överger inte den som följer honom. Ofta upptäcker lärjungen det först i efterhand. Någon var med mig och lade de rätta orden i min mun eller räddade mig ur snaran. Själv vet han inte hur det gick till. ”Alla Herrens vägar är nåd och trofasthet för dem som håller hans förbund och vittnesbörd.” Så gör Gud med sina vänner.

Då förstår vi lättare vad vi bad i kollektbönen, att Guds hemligheter uppenbarades för Birgitta när hon betraktade Sonens lidande. Då kan vi också be fortsättningen:

”Låt oss, dina tjänare, i våra egna lidanden och smärtor se den Korsfästes härlighet uppenbaras”. Det är vad Jesus lovar att hans trogna skall få se: ”Saliga de ögon som ser vad ni ser”. Vi skall sjunga det vid altaret: ”De övermodigas planer görs om intet och genom sin utblottelse uppenbaras härlighetens Herre”.

I varje eukaristi firar vi det med jublande glädje samtidigt som vi fortsätter att be:

”Visa mig, Herre, din väg, och gör mig villig att gå den”.

Amen.

                                                                                          pater Ingmar Svanteson