Predikan 29 söndagen under året 2022
2 Mos 17: 8-13; Ps 121; 2 Tim 3: 14-4: 2; Luk 18: 1-8
Vägen till ständig bön
När människor möts frågar de ofta: ”Hur står det till?” Det är inte lätt att svara ärligt på den frågan. Inte bara för att det är oklokt att anförtro sitt innersta åt vem som helst, utan också för att vi ofta inte vet hur det står till med oss. Läkaren tar blodprov för att få vetskap om vår fysiska hälsa. För att få vetskap om vår andliga hälsa kan vi fråga oss hur vår bön ser ut. Bönen visar hur ”det står till” i människans hjärta.
Jesus berättar en liknelse för att lära oss att alltid be och inte ge upp. En änka hemsöker regelbundet en domare för att få ut sin rätt. Änkor hörde till de mest utsatta. För henne kunde det handla om liv och död. Hon återkommer, gång på gång, men domaren avvisar henne. Han varken fruktar Gud eller bryr sig om människor, men till slut ger han upp. Vi får veta hur han tänker: ”Så besvärlig som den där änkan är skall jag låta henne få ut vad hon har rätt till, annars pinar hon livet ur mig med sitt springande”.
Den smått humoristiska liknelsen har en tydligt angiven adress till lärjungarna: ”för att lära dem att alltid be och inte ge upp”. Om den orättfärdige domaren gav änkan hennes rätt, ”skulle då inte Gud låta sina utvalda få sin rätt, när de ropar till honom dag och natt?”
Alltid be? Ständig bön? I bokstavlig mening är det ju omöjligt, även om det har gjorts försök. Inte ens i kloster ber man dygnet runt. Det handlar då om gemensam eller åtminstone högt formulerad bön. Det måste handla om hjärtats bön.
Men vägen dit förutsätter vad vi kan kalla regelbunden bön. Den gäller alla, antingen man lever i kloster eller inte. Kyrkan anbefaller alla troende att be regelbundet, varje dag. Ett minimum är morgon och kväll. Angelusbönen kan användas morgon, middag, kväll. En tidig kristen författare berättar att de kristna bad Fader vår tre gånger om dagen. Så småningom växte tidebönen fram, den bön av psaltaren som beds vid bestämda tider, inte minst i kloster. Benedictus hänvisar till psaltarens ord: ”Sju gånger om dagen prisar jag dig”. Vårt stift har nyligen fått en nyutgåva av kyrkans officiella tidegärd, kallad Timmarnas liturgi.[1]Även om inte alla troende är skyldiga att be tidegärden, anbefaller Kyrkan de som kan att göra det.
Avsikten med dessa böner är att ge struktur åt dagen, helga tiden och därmed hela dagen. Det viktiga, oberoende av hur många gånger eller hur länge man ber, är att man följer en regelbunden ordning. Det är lika viktigt för den andliga hälsan som mat på bestämda tider är för kroppen. Det är vår moder kyrkan som lägger de goda orden i vår mun och hennes barn inser snart att det är klokt att följa hennes milda men bestämda vägledning.
Men det finns också ett annat skäl för bön. Att be för att vi behöver det. Änkan i vår liknelse ”ber” inte för att någon har lärt henne det, utan för att hon behöver det. Publikanen som uppsökte templet fullgjorde ingen officiell skyldighet. Han gick dit för att han behövde det. Han såg och plågades av sin nöd och bad om förbarmande. Många lider och plågas, men det leder inte till bön. De anlitar psykologer och andra rådgivare för att lindra sin plåga eller förstå orsaken, men de talar inte med Herren om saken. Det gäller också många kristna. Trots att de ber sina dagliga böner och deltar i mässan tycks de inte ha någon hjälp av den tro de bekänner. Tron blir ett rum för sig utan kontakt med det liv de lever i övrigt och den plåga de bär på. Då är det lätt att bönen till slut tystnar.
De behöver hjälp att upptäcka vad Herren vill säga dem. En orsak kan vara ouppklarade synder. Sådant dränerar bönen på kraft. Men ofta ser de inte var plågan har sin rot. De stannar i den andliga växten. De stora orden om att Jesus har försonat och nyskapat allt blir tomma ord.
Den vanligaste orsaken till att någon stannar i växten torde vara bristande mod och vilja att bära sitt kors i Kristi efterföljelse. När man hör om korset uppfattas det som ”sten på (en redan) tung börda”. Man vill höra om frid, tröst och förlåtelse, men skyggar för talet om korset. Det är fiendens strategi. Därmed berövar han korset på dess kraft. Korset må verka tungt, men det öppnar vägen till frid och glädje, redan här i livet.
Den som får hjälp att se att den egna plågan kan förenas med Kristi lidande börjar be på ett nytt sätt. Han ber om större självkännedom, om mod att bejaka vad som kan ingå i Guds plan med det egna livet. Han ber om kraft att bära sitt kors, i stället för att be om att slippa det, men ändå tvingas att släpa på det. Det är att fullborda sin överlåtelse i helgonens spår. På den vägen väntar bönhörelse. Vi hörde det i evangeliet. ”Skulle då inte Gud låta sina utvalda få sin rätt, när de ropar till honom dag och natt?” De kallas ”utvalda” därför att de hör till ”den utvalde”, som är Kristus. Han fortsätter: ”Han skall snart låta dem få sin rätt”.
Även om korset fortfarande är tungt så händer något som berövar bördan dess tyngd. Jesus säger att hans börda är lätt. Det behövs fortfarande mycket bön. Bönen blir allt viktigare. Den avgör allt. Den är liten, oansenlig och ofta föraktad, men blir tungan på vågen. ”Ske din vilja.” Den avgör mitt och hela världens öde. Vi hörde det i första läsningen, när Mose bad på berget, medan Josua kämpade mot fienden nedanför berget. ”Så länge Mose höll upp sina händer, hade israeliterna övertaget, men när han lät händerna sjunka fick fienderna övertaget”. Mose upplyfta händer är en symbol för bönen.
Mose är en förebild till Kristus, vår överstepräst, som ständigt vädjar för sitt folk inför Fadern i himlen. Han understöds av sin kyrkas präster på jorden, som ”förlänger” korsets offer, när de frambär det på Kyrkans altare. Detta eviga offer ”sprider sig” i alla kyrkans lemmar genom den ständiga bönen, i kyrkor, kloster och i människors hjärtan. En bild för den ständiga samverkan mellan huvudet och lemmarna i Kristi kropp, men också för samverkan mellan olika lemmar, mellan ”kontemplativt” (kloster)liv och ”aktivt”, mellan Kyrkans osynliga liv ”överst på höjden” och hennes synliga gärningar i ”världen”.
Om vi var tillräckligt klarsynta skulle vi se sambandet mellan Kyrkans bön och tillståndet i världen. Om bönen tystnade skulle världen rasa samman eller förintas. Kyrkans gärningar får sin kraft av hennes bön. Hon ber för att förhindra att Jesu öppna fråga skall få ett negativt svar: ”Men Människosonen, skall han finna någon tro här på jorden när han kommer?”
Därför är bönen också kamp. Omvärlden frågar spydigt varför så många böner inte blir infriade, men världen är blind. De inre rösterna är ofta ännu svårare, en öppning mot de mörka djupen. Eller en upplevelse av att ropa ut i tomma intet. Psaltaren formulerar det: ”Hur länge skall du dölja ditt ansikte? Hur länge skall tankarna mala… Hur länge skall fienden triumfera?” Ingen skulle klara det om inte Jesus varit också där i det yttersta mörkret, han som bad: ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?” Han inte bara delar vår plåga, han gör oss också till sina medarbetare i tillvarons andliga kamp.
Kyrkans bön koncentreras i den heliga eukaristin, som inte bara är bön utan också bönhörelse. Kyrkan lyfter upp det eviga offret mot fiendens onda anslag. Kristi lemmar infogar sina lidanden i hans lidande och får redan nu, ”snart” som Jesus sade, smaka bönhörelsen.
Vad kan vara större bönhörelse än Kristi kropp och blod? Svaret på den ständiga bönen.
Amen.
pater Ingmar Svanteson
[1] Den presenteras av Anders Piltz i ”En kort introduktion till TIMMARNAS LITURGI”. Veritas 2022.