Kortpredikan 24 september 2019, Alla Sveriges skyddshelgon
Esr 6:7-8,12b,14-20; Ps 122:1-5; Luk 8:19-21
”Sveriges land och folk.”
I dagens kollektbön ber vi alla Sveriges skyddshelgon att hålla sin hand över "Sveriges land och folk." Det finns en lång rad: Ansgar, Erik, Sigfrid, David, Eskil, Botvid, Birgitta, Elisabeth Hesselblad…
Det är lättare att be för något man älskar. Men får man älska sitt land? Fosterlandskärlek ses av många idag som något tveksamt.
Det finns många slags ”kärlekar” och fosterlandskärlek hör inte till det högsta på rangskalan.
Vi hör om familjekärlek i dagens evangelium, när Jesu mor och hans bröder söker Jesus och vill träffa honom. Jesu svar är kärvt. Familjekärleken är inte absolut och får inte inta den högsta platsen.
Men det gör varken familjekärlek eller fosterlandskärlek oviktiga, ännu mindre föraktliga. Katekesen talar om ”medborgarnas plikt att bidra till samhällets väl i en anda av sanning, rättvisa, solidaritet och frihet”.
”Kärleken till och tjänandet av fosterlandet har sin grund i tacksamhet och kärlekens ordning.” Man kan se fosterlandskärleken som en utvidgning av fjärde budet. ”Hedra din fader och din moder, så att det går dig väl och du får länge leva i ditt land.”
Jesus visar på korset praktisk omsorg om sin mor, även om hans ord till henne och Johannes också har en djupare mening. De som bibeln kallar Jesu bröder tycks senare ha kommit till tro på honom. De var säkert, också som lärjungar, tacksamma för sin familj.
Fosterlandskärlek har i historien missbrukats. Men missbruken upphäver inte bruket.
"Ingenting får gå före kärleken till Kristus", lär oss Benedictus. Det betyder inte förakt för det som kommer på lägre plats i hierarkin. När det högsta får sin plats, kommer det andra på sin.
Vi får glädja oss över vårt land, över dess språk, historia och kultur. Med skyddshelgonens hjälp får både det goda och det onda, både landets hjältar och skurkar, sitt rätta ljus.
Det finns goda katolska skäl att med skyddshelgonens hjälp glädja sig över och be "för Sveriges land och folk".
pater Ingmar Svanteson
