Kortpredikan 2 november 2022, Alla Själars Dag
2 Mack 12: 43-46; Ps 103: 8-10, 13-18; 2 Kor 4: 14-5: 1; Joh 11: 32-45
Tron på de heligas gemenskap, communio sanctorum, lyser fram på Alla Själars dag.
Påskens ljus, som lyser i kyrkan denna dag, vittnar om gemenskapen mellan alla som tror på den uppståndne Kristus. Andra Vatikankonciliet ägnade denna gemenskap ett särskilt kapitel.[1]
Helgonen i den himmelska kyrkan, som vi firade i går, de som redan har del i fullheten av detta ljus, de stöder oss när vi ber om deras förbön. Vi gör det varje gång vi firar eukaristi.
I varje mässa ber vi också för de döda, de som behöver renas för att kunna träda in i det gudomliga ljuset.
En liten skymt av denna uppgift att bistå de svaga hör vi i Jesu ord till lärjungarna när Lasaros kommer ut ur graven med armar och ben inlindade: ”Gör honom fri”.
Jesus ber om vår hjälp för att hans verk skall fullbordas. Det vi gör är något mycket litet i jämförelse med vad Jesus själv gör. Ändå är det inte oviktigt. Vi gör vad de döda inte längre kan göra själva. Omvändelsen måste ske i detta liv, men synden lämnar spår som botas och helas i det vi kallar skärselden (”skära” betyder rena).
Vi hör ihop i Kristi kropp. ”Om en lem lider, lider alla de andra med den.” Paulus säger att hans mödor i det apostoliska arbetet kommer de andra till godo. ”Allt detta sker för er skull”. De starka hjälper de svaga. Helgonen i första hand, men också vi som ännu lever på jorden kan bistå de döda.
Kyrkan har från början bett för de döda. Redan hos judarna fanns det bruket som vi hörde i 2 Mackabeerboken. De lät offret bäras fram i Jerusalem med ”uppståndelsen i tankarna”. Vi ber för de döda när Kristi offer frambärs i ljuset från hans uppståndelse.
”Evig vila giv dem, o Herre, och låt den eviga ljuset lysa för dem.”
pater Ingmar Svanteson
[1] Kapitel VII i Konstitutionen om Kyrkan, Lumen gentium: ”Om pilgrimskyrkans eskatologiska karaktär och dess enhet med den himmelska kyrkan”.
