Kortpredikan 12 november 2022, S. Theodoros av Studion, abbot
3 Joh v. 5-8; Ps 112: 1-6; Luk 18: 1-8
Theodoros, d. 826, blev ledare för Studiosklostret i Konstantinopel. Det monastiska livet blomstrade, den liturgiska bönen, studier och manuellt arbete.
Han lade den teologiska grunden till den kristna bildkonsten, ikonografin. Motståndarna till att avbilda Kristus sade att Gud inte låter sig avbildas och att Kristi enbart mänskliga kropp ingenting säger oss.
Med stöd av Kyrkans tro svarade Theodoros att Kristi två naturer, den gudomliga och den mänskliga, är förenade i en person. Det är den personen som avbildas. Det är hans ansikte vi söker. ”Sök hans ansikte ständigt,” sjunger psaltaren.
Det är samma mönster i bönen. Jesus ger oss liknelsen om den envisa änkan för att lära oss att ”alltid be och inte ge upp”.
Evangeliets berättelser och liknelser väcker och stöder tron, men tron måste besvaras i bön.
När den egna tron tynar bort och riskerar att dö, då har dessförinnan bönen tystnat. Människan har fångats av annat.
Ingen makt, förutom den egna trögheten och oviljan, kan hindra människan att be.
Redan bönen, hur svag den än är, rymmer bönhörelse. ”Var och som åkallar Herrens namn skall bli räddad.” Löftet ger hopp, som vårdas och växer genom bönen.
Den heliga eukaristin är både bön och bönhörelse.
Eukaristin är också den fullkomliga ikonen. ”Se, Guds Lamm, som borttager världens synder.”
”Smaka och se att Herren är god.”
På väg mot den eviga tillbedjan och det saliga skådandet, ansikte mot ansikte.
pater Ingmar Svanteson