Predikan på Kyndelsmässodagen, Herrens frambärande i templet 2020
Mal 3: 1-4; Ps 24 :7-10; Heb 2: 14-18; Luk 2: 22-40
Kära vänner i Herren Jesus Kristus,
När 33 dagar gått efter att kvinnan fött ett barn skulle hon enligt moselagen komma till templet med ett årsgammalt lamm som brännoffer och en duva, eller en ung duva som syndoffer, till prästen som väntade vid ingången till uppenbarelsetältet.
Det ger oss en förklaring till att vi vid ett barns dop tar emot det vid kyrkans ingång tillsammans med föräldrarna och gudföräldrarna och välkomnar barnet med korsets tecken. Sedan går man in och påbörjar dopet.
Vår kalender säger oss att det i dag har gått just 33 dagar sedan jul och Jesu födelse. Vi har också tidigare kallat den här dagen ”lilla julafton” i åminnelse av den riktiga juldagen. Varför moselagen föreskrev en reningstid för modern, kan vi i den kristna tiden inte uppfatta som ett religiöst bud. Inte heller förväntar vi oss att en barns föräldrar skall föra med sig ett offerlamm eller ett annat syndoffer till deras barns dop. Däremot vill föräldrarna gärna ge ett offer i gåvor till prästerskapet som tar emot barnet och döper det.
Allt som sker i vårt dopfirande sker inom relationen mellan Kristus som frälsaren och Kyrkan som Hans älskade brud. Föräldrarna och barnet möter Kristus som vill viga – eller ”konsekrera” - barnet till Gud som barn till Gud genom föräldrarnas äktenskap och göra det till arvtagare av den gudomliga nåden och kärleken.
Kyrkan kräver att föräldrarna skall vara gifta i Kyrkan och leva enligt den kyrkliga ordningen. Om de inte kunnat uppfylla Kyrkan krav måste de bekänna det och förändra sitt liv. Äktenskapet är ju instiftat av Gud och måste hållas heligt.
Mötet mellan Maria, Josef och Jesus med Symeon och Hanna i templet är ett möte mellan personer i det Gamla förbundet med Gud, genom Mose, och det Nya förbundet i Gud, genom Jesus. Det som sker är inte ett mänskligt möte enbart utan ett möte som förberetts och genomförs av den Helige Ande.
Lukas skrev: ”Den Helige Ande var över Symeon och det uppenbarades för honom att han inte skulle se döden förrän han sett Herrens Messias” (2:25-26). Vi förstår nu att den Helige Ande alltid leder all utveckling till det bästa för alla människor. Han gav jungfru Maria barnet Jesus, Han lät Elisabeth känna igen sin Herre när Jungfrun och Modern Maria kom till henne när hon väntade Johannes.
Lukas skrev: ”När hon hörde Marias hälsning sparkade barnet till i henne och hon fylldes av Helig Ande”, Och hon ropade med hög röst, ”Hur kan det hända mig att min Herres mor kommer till mig” (1:41,43)?
Vi förstår då lättare att den glädje vi får uppleva vid ett barns dop kommer från den Helige Ande. Han vill leda oss på vägen till Paradiset i Jesu efterföljd. Vi behöver bara be Honom själv att Han vill göra oss värdiga denna kallelse att leva som Hans barn och efterföljare hela vårt liv på jorden och vinna det eviga livet i himlen med Gud.
I dag, i vårt firande av Herrens frambärande, möts alltså de två förbunden Gud slutit med människorna. Det ena förberedande, det andra kämpande i sin förkunnelse av Guds rike som kommit med den ende Frälsaren och Återlösaren Kristus Jesus.
Detta möte var förutsagt av profeten Malaki: ”Plötsligt skall han komma till sitt tempel, den härskare som ni ber om, det förbundets budbärare som ni begär” (3:1-2).
Ja, när vi nu ser Jesusbarnet framför oss i Marias armar och med Josef som sin och moderns beskyddare, kan vi inte låta bli att se framåt mot hans lidande och inse varför Hans offer är det sanna och verksamma offret för oss alla, inget offerlamm, inga unga duvor, inga gåvor till prästerskapet, utan ett annat offer som Paulus beskriver:
”Genom sin död skulle han göra dödens herre, djävulen, maktlös” (Heb 2: 14). Ja, ”eftersom barnen”, Guds barn, ”är av kött och blod måste han på samma sätt bli människa”.
Om det är så, att vi genom dopet och eukaristin, hör till Kristus, är vi inte då samtidigt indragna i den kamp Han för mot döden och ondskans välde och lever i Honom som vittnen till Hans frälsande kärlek och barmhärtighet? Han ”vill ju vara lik oss” (Heb 2:17), måste inte vi då försöka vara lika Honom?
Det erkänner vi: vi kan inte bara av oss själva vara till någon nytta i frälsningens verk här i det jordiska, men vi kan vara redskap för den Helige Ande som vill ta sin boning i oss och leda oss till den eviga frälsningen. Gud förbereder dem Han älskar.
I sin ofattbara godhet vill han ta oss i bruk och sända oss till andra med ett budskap av kärlek och försoning. Vad vi kan göra, men inte bör göra, är att agera halvhjärtade. Han lär oss sina bud som skyddar oss från förfall och förnedring. Lever vi enligt religionens och Kyrkans normer – är vi helhjärtade. Gud garanterar det för trohetens skull. Alla de dygder Han ger oss är till för att vårt personliga vittnesbörd skall vara trovärdigt. Han har själv lidit och prövats, säger Paulus, ”för att hjälpa dem som nu prövas” (Heb 2:18). Erfarenheten säger oss att vi har blivit prövade och kommer att prövas men också att Gud aldrig sviker oss när vi försöker göra rätt och leva rätt.
Kära vänner i Kristus Jesus,
Hur väl förbereddes inte Jesu föräldrar för att emot Gud i mänsklig gestalt! Maria blev havande genom den Helige Ande och bevarade sin jungfrulighet och kyskhet hela sitt liv för Guds rikes skull. Josef var en rättfärdig man och han kunde aldrig tro sin trolovade hustru om någon synd med någon annan man. Han undrade en tid om han skulle vara värdig att vara en sådan hustrus man. Han behövde ängelns ord för att ikläda sig rollen som Återlösarens beskyddare och Marias laglige man. ”Josef, Davids son, var inte rädd att föra hem Maria som hustru, ty barnet i henne har kommit till genom helig ande” (Matt 1:30).
Han insåg att Hans hustru var befriad från all synd och ren som Eva varit före sin olydnad. Han visste att hon fött sitt barn utan smärta som alla andra kvinnor som föder sina barn. Allt som skedde genom henne var den Helige Andes verk och Faderns vilja.
Ja, kära vänner, det är en stor dag i Kyrkans firande av Guds frälsande plan som genomförs med heliga människors tro, hopp och kärlek. Vi kallar denna dag Kyndelsmässodagen, som påminner om Kristus som Världens Ljus och pekar fram mot påsknatten och uppståndelsens ljus. Vi kallade den dagen också Marias kyrkogångsdag med tanke på moselagens bud att respektera en reningstid på 33 dagar efter ett barns födelse. Men Maria Guds moder har aldrig behövt någon rening och aldrig behövt frambära brännoffer eller syndoffer. Hon är den rena och obefläckade jungfrun som enligt profetian i det Gamla förbundet skulle föda Messias, Kristus, den som de rättfärdiga Symeon och Hanna troget väntat på i tro och bön hela livet i templet i Jerusalem. Amen.
diakon Göran Fäldt