Predikan på Festen Alla Karmels helgon 2018
Det karmelitiska kalendariet upptar 50 firningsdagar av kända helgon; sedan firas också Vår Fru av Berget Karmel den 16 juli, som inte är en helgondag. Den 12 juli firas nu med glädje lilla Thérèses föräldrar de heliga Louis och Zélie; men de är inte helgon i Karmel utan i Kyrkan – den universella Kyrkan. De sjunger Guds lov i den stora kören av andar och heliga i himlen och med alla de stridande goda krafterna på jorden: ”Tacka herrarnas Herre, evigt varar Hans nåd. Han ensam gör under, evigt varar hans nåd”. (Ps 136)
Alla Karmels helgon är människor som genom sin kallelse ger Gud äran för allt som finns och allt som lever på jorden. Tillsammans med Kyrkans alla heliga män och kvinnor har dessa helgon i Karmel också blivit söner och döttrar till den Heliga Guds Moder Maria, hon som redan med sitt första ja-ord till ängeln Gabriel uttalade sitt andra ja-ord vid korset där hennes son fullbordade Faderns vilja och hon själv iklädde sig det universella moderskapet för alla de återlösta som hör till Kristi kropp. De ber, som alla de troende, med Maria, de lever med henne och de hoppas med henne i ljuset av den Uppståndne Kristus Jesus.
Den 17 september firas enligt kalendariet den helige Albert av Jerusalem. Inte som helgon i Karmel eftersom han inte hörde till Karmels orden, utan därför att eremiterna på berget Karmel enträget bad honom att skriva deras första ordensregel. Denna regel följs än idag.
Patriarken Albert blev martyr för den kristna tron i Palestina 1214. Hans namn är för alltid förknippat med Karmel. Men Karmeliter får sitt namn genom profeten Elia som levde på berget Karmel och som första konungaboken vittnar om. Profeten Elia är Karmels jordiska huvudperson.
Profeten anklagades av kungen Achav på samma sätt som Kyrkan anklagas av det sekulära samhället i vår tid. Det är inte ”politiskt korrekt” att stå fast vid Guds lag och religionens betydelse för helheten i människors liv. Men hon måste upprepa det, hon, som Elia talade sanningen med kraften från Gud med en profets röst, som tränger i allas samveten.
”Här är du alltså, du som drar olycka över Israel” (1 Kung 18:17), hånar kungen Achav. Men profeten svarar: ”Det är inte jag som drar olycka över Israel utan du och din fars ätt när ni överger Herrens bud och följer baalsgudarna”, svarar Elia (18:18).
Karmeliterna är vigda till ett så kontemplativt liv som möjligt, i världen eller i kloster, manliga eller kvinnliga. Det är nödvändigt för att bevara enheten i Guds folk och i Kristi kyrka. ”O min älskade Kristus, korsfäst för kärleks skull, jag skulle vilja vara en brud för ditt hjärta, jag skulle vilja överhopa dig med ära och älska dig… ända tills jag dör av kärlek”, ber den Heliga Elisabeth av Treenigheten i bönen ”O min Gud, Treenighet”.
Med en sådan kärlek till Kristus, Faderns Son, samverkar hon med alla helgon genom Guds nåd för att Kyrkan ska vara Världens ljus och frälsningens klara röst i vår tids tumult och kaotiska livsstil.
Bönen och fokuseringen på det andliga livet är förutsättningarna för att den uppenbarade Sanningen skall vara tilltalande som den enda befriande sanningen för människor i alla tider. ”Låt mig få vara en annan mänsklighet för honom där Han på nytt kan låta hela sitt mysterium bli till verklighet”, ber den Heliga Elisabeth av Treenigheten. I denna längtan till Gud sker ett slags mirakel: människan bli det hon är, människa. Av Gud kallad till evig gemenskap med Livets källa och upphov.
Det finns ingen Karmels ordensgrundare som hos de andra ordnarna i Kyrkan: profeten Elia blir ett ideal, och hans profetiska liv ett tecken, ett tecken som blir motsagt. Det är han som med Moses samtalar med Jesus på Berget Tabor då Jesus förklaras för lärjungarna. ”Där förvandlades han inför dem: hans ansikte lyste som solen, och hans kläder blev vita som ljuset”. Och de såg Mose och Elia stå och samtala med honom” (Matteus 17: 2-3). Elias och Moses plats i Matteusevangeliet visar på vilken betydelse deras budskap och ledarskap har. Guds folk behöver ledare för att förenas med hela världens evige och trogne ledare, Jesus Kristus från Nasaret.
Gud uppväcker människor att eftersträva heligheten på Guds egna villkor. Det ursprungliga idealet om gemenskapslivet har också reformerats och förnyats och måste alltid söka sin plats i Guds plan för hela mänskligheten. Det gemensamma mänskliga är detta: att få utropa med psalmisten:
”Tacka Herren, ty Han är god,
evigt varar hans nåd.
Tacka gudarnas Gud,
evigt varar hans nåd.” (Ps 136)
Diakon Göran Fäldt
