Kasta sten i glashus
Det är en rannsakningens tid i den Katolska kyrkan. Skandalernas tid är - i grund och botten – okyskhetens tid. Att ”alla är syndare” är egentligen en intetsägande och otillräcklig syndabekännelse som många tillgriper för att skyla över sanningen. ”Vi är ju bara människor – Gud skall förlåta oss.” Det är det stora misstaget, att skylla på alla andra. Domen kommer att bli desto hårdare.
Många ord kommer att sägas av och bland biskopar inkallade av påven Franciskus nu i februari för att försöka gå till botten med det stora förfallet. Det måste börja med Jesu ord till kvinnan som skulle dömas enligt lagen för äktenskapsbrottet, för synden mot kyskheten. Det är en modell för alla som är beredda att kasta den första stenen. Att ändå kasta stenen kan leda till självrannsakelse och upptäckt av den egna förblindelsen – som i fallet Saulus som dräper Stefanos utanför Jerusalems murar och kommer till en insikt som förändrar hela hans liv.
Det kristna samvetet kämpar just med denna problematik: har jag rätt att ingripa när andra felar? Har jag rätt – som andlig ledare – att inte ingripa när andra felar. Det är det som är problemets kärna för biskoparna i Rom de kommande dagarna. ”Vad visste vi, vad förteg vi, vad yppade vi?” Och till slut: hur är det med mig själv? Förstår jag att okyskheten bottnar i högmodet, att välja en väg som Gud förbjuder och hävda att jag kan avgöra själv vad som är rätt och fel? Ord kommer att avfyras som projektiler under detta möte i förfallets tid. Men projektilerna – hur välsmorda de än är – kan vara sten i glashus, det vill säga de slår tillbaka på den som avfyrar dem. Kastar man sten i sitt eget hus som är gjort av glas har man inget hus längre utan bara skärvor som inte tjänar något till. Men om man inte kastar utan sitter still och håller tyst och lyssnar till Mästaren, kommer man till insikt som förändrar livet.
”Vänd andra kinden till” säger Jesus och menar att det är bättre att lida något för sina synder än att göra sig själv till domare. Också oskulden kan vända andra sidan till och härda ut i övergreppen, fysiska eller andliga. ”Vänd andra kinden till!”
Vi katoliker kan kanske snart får vänta oss syrliga anspelningar, små eller stora påhopp, välmenande kommentarer som inte kan bemötas i situationens upprördhet. ”Är det inte celibatet som skapar problemen? Finns det inte bland er några kloka som kan reformera prästernas liv?” Nej, är svaret, celibatet är en form av liv i tjänst för Kyrkans alla medlemmar och en helgelsens väg för prästerna själva. Celibatet är ett föredöme för det troende folket som uppfattar det, inte som en tung börda och en inskränkning av mänsklig frihet, utan som ett mått på den disciplin som alla kristna, alla troende kristna, är ”förpliktade” att iaktta för sig själva. Att ”avskaffa” celibatet är att svika folket.
Jag sätter ordet förpliktelse inom citationstecken för att visa att det är samvetet, inte en utomstående, som förpliktar. Det gör det inte enklare, tvärtom. Samvetet är Kristi främsta läroämbete för oss – men hierarkin, biskoparna, prästerna, har förpliktelsen att undervisa, bedöma, tillrättavisa och i värsta fall bestraffa. Exkommunikationen är den kristnes hårdaste straff därför att den – under en tid – utestänger från den sakramentala kommunionen med Mästaren. Vi har bara en Mästare, Jesus Kristus, och samvetet är lärjungen. Av Jesus lär vi oss alltså två saker när det gäller dömandet: kasta inte själv den sten som dödar, vänd hellre den andra kinden till när du blir slagen och ta straffet, även om det är orättvist. Gud dömer alla till slut på den Yttersta dagen. Vi kan bara öva oss i ödmjukhet och lydnad till Guds bud inför den dagen. Vi skall alla uppstå till den sista domen – i våra kroppar, de som syndat eller blivit heliggjorda av Guds nåd.
Jesu undervisning går mycket längre än förbuden i Mose lag. Det är både en yttre och social lag och en inre moralisk lag som alla får förmågan att följa genom omvändelsens nåd. Jesus säger ”den som ser på en kvinna med åtrå har redan begått äktenskapsbrott med henne i sitt hjärta”. Det är evangeliets lag, en rättvisans lag, grunden för den gudomliga barmhärtigheten. Okyskheten är alltid synd. Banaliseras den kommer förfallet.
Diakon Göran Fäldt
