Josef Stalin med sin dotter Svetlana år 1935 (foto: Wikimedia Commons / Wikimedia Commons)

Svetlana Stalin, dotter till den blodtörstiga diktatorn Josef Stalin, förnekade materialismen och konverterade till katolicismen. Josef skulle inte ha godkänt det.

Faktum är att Svetlana en gång ska ha berättat för en redaktör på National Review att ”min far skulle ha skjutit mig för det jag har gjort.” Josef Stalin själv växte upp i den ortodoxa kyrkan. Hans föräldrar ville att han skulle bli präst. Tyvärr misshandlade hans far den unge Josef hänsynslöst. Stalin beskrev en gång sin barndom som att ha ”växt upp i ett fattigt präststyrt hem.” Han kom att förkasta kristendomen helt och hållet och ska ha sagt: ”Ni vet, de lurar oss, det finns ingen Gud… allt prat om Gud är rent nonsens.”

När han hade makten gjorde Stalin allt han kunde för att krossa kristendomen, stängde tusentals kyrkor och torterade, dödade och fängslade kristna våldsamt. Detta är mannen som påstås ha sagt: ”En död är en tragedi; en miljon är en siffra” – så man kan föreställa sig den hänsynslösa förföljelse han iscensatte mot kristendomen.

Här är en bild av rivningen av Kristus Frälsarens katedral i Moskva på Stalins order, strax före julen 1931:

Men allt detta gjordes för den marxistiska saken. Faktum är att hans dotter Svetlana en gång skrev om sin far: ”Många människor idag finner det lättare att tänka på [Stalin] som ett grovt fysiskt monster. I själva verket var han ett moraliskt och andligt monster. Det är mycket mer skrämmande. Men det är sanningen.” Hon hade rätt. Det är mer skrämmande.

Stalin satte som mål med de ’femårsplaner för ateism’ som leddes av Förbundet för de stridande gudlösa att utplåna all religiös uttryck i landet. Under utrensningarna 1937 och 1938 arresterades över 168 300 rysk-ortodoxa präster, majoriteten av dem sköts. Och det var bara under två år.

Men som den stora sångaren Sting en gång påpekade, ”Ryssarna älskar sina barn också,” och det gällde även Stalin. Åtminstone en av dem. Stalin älskade Svetlana och var lekfull och öm mot henne. Och hon besvarade hans kärlek. Som barn såg hon upp till sin far som en vis hjälte.

När hon föddes 1926 var hennes far redan generalsekreterare för kommunistpartiets centralkommitté och alla hon mötte talade om honom med strängt lovordande ton. Senare förstod hon att få vågade ens viska kritik.

Jämfört med detta fann Svetlana sin mor, Nadezhda Alliluyeva (“Nadya”), kall. Svetlana ska ha sagt att hon inte minns att hennes mor någonsin kramade henne eller ens gav henne en komplimang.

År 1932, när Svetlana bara var sex år, tog hennes mor sitt liv. Men hennes relation med fadern förblev stark, åtminstone ett tag. Snart började tvivlen på hennes far växa.

I skolan fick Svetlana ibland lappar från klasskamrater vars föräldrar hade ”försvunnit” av staten. De bad henne att ge lapparna till hennes far. Det var något märkligt med Sovjetunionen: trots allt lidande och våld som staten utsatte folket för, fortsatte många tro att Stalin var oskyldig och att om han visste om övergreppen så skulle han ha stoppat dem.

Dessa barn som skickade lappar genom Stalin till hans dotter ville bara veta var deras nära och kära var. Diktatorn instruerade kallt sin dotter att inte fungera som ”postkontor.”

Senare märkte Svetlana att även hennes egna släktingar ibland försvann. Ändå tillskrev hon, liksom många ryssar, detta till saker Stalin antingen inte visste om eller inte kunde stoppa.

Men år senare berättade hennes far öppet för henne att släktingarna hade dödats bara för att ”de visste för mycket. De babblade för mycket,” sa han, och det ”spelade våra fiender i händerna.”

Den officiella partilinjen var att Nadya hade dött av brusten blindtarm, inte självmord.

När Svetlana fick sin första pojkvän ansåg hennes far att han var oacceptabel och skickade honom till Gulag. Senare studerade hon vid Moskvauniversitetet och fick ett frieri från en ung jude. När hon berättade för sin far om frieriet svarade han kallt: ”Skit i dig. Gör som du vill.” Han sade att hon kunde gifta sig med honom men bara om hennes make aldrig satte sin fot i hans hus.

De fick en son men äktenskapet höll bara några år. Kort därefter gifte hon sig med sonen till en högt uppsatt man i Kreml. Josef godkände detta äktenskap men det slutade också snart.

I mars 1953 dog Stalin. ”Min far dog en svår och hemsk död,” skrev Svetlana. Hon var vid hans säng i flera dagar medan läkarna satte åderlåtning. Han ska ha dött med knuten näve av ilska.

”Dödsångesten var fruktansvärd. Han kvävdes bokstavligen till döds medan vi såg på,” skrev Svetlana. ”I det som verkade vara sista stund öppnade han plötsligt ögonen och gav alla i rummet en blick. Det var en fruktansvärd blick, galen eller kanske arg och fylld av dödsrädsla. Sedan lyfte han plötsligt sin vänstra hand. Gesten var obegriplig och full av hot.”

Några år efter sin fars död bytte Svetlana namn till sin mors flicknamn. Hon sade att namnet Stalin ”skar i öronen.” Hon var nu Svetlana Alliluyeva.

Josef Stalin hade bytt sitt efternamn för att det skulle låta starkt. ”Stalin” betyder stål. Namnet ”Alliluyeva” var en form av ”Alleluja,” vilket passade Svetlana bättre då hon 1962 döptes i den ortodoxa kyrkan.

Svetlana förkastade sin fars materialism och våld. Om sitt beslut skrev hon: ”Dopets sakrament består i att förkasta det onda, lögnen. Jag trodde på ’Du skall icke dräpa,’ jag trodde på sanningen utan våld och blodspillan. Jag trodde att den Högsta Förståndet, inte fåfänga människan, styrde världen. Jag trodde att Sanningens Ande var starkare än materiella värden. Och när allt detta kom in i mitt hjärta, försvann de fragment av marxism-leninism som jag fått lära mig sedan barndomen som rök.”

Svetlana var officiellt i onåd hos Kreml. När hon ansökte om äktenskapslicens med en man vid namn Brajesh Singh nekades hon genast.

Svetlana och Brajesh bodde tillsammans i tre år innan han dog 1966. Han hade önskat att hans aska skulle spridas i Ganges. Hon ansökte om tillstånd från Kreml att resa till Indien. Till sin förvåning fick hon tillfälligt lämna Sovjetunionen i en månad.

Under resan chockade Svetlana världen när hon gick in på USA:s ambassad och begärde asyl. En förvånad amerikansk tjänsteman ska ha sagt till henne: ”Så du säger att din far var Stalin? Den Stalin?”

Därifrån flögs hon till Rom och sedan till Schweiz. Hon tyckte om Schweiz men fick veta att hon bara kunde stanna om hon aldrig talade offentligt om politik. Det gick hon inte med på.

”Att förbli tyst i fyrtio år till kunde jag lika gärna ha gjort i Sovjetunionen,” skrev hon.

I april 1967 landade Svetlana Alliluyeva på Kennedy Airport i New York med ett manuskript som aldrig skulle ha publicerats i Sovjetunionen. Det hette Tjugo brev till en vän och handlade om hennes liv i Sovjetunionen. Det blev en stor succé och bästsäljare.

Två år senare skrev hon ännu en bästsäljare om sitt liv efter avhoppet, Bara ett år. Hon blev känd men hennes privatliv var fortfarande kaotiskt.

Hon växlade mellan religioner, gifte sig och skilde sig igen, fick barn och flyttade ofta. Hon blev besviken på Amerika och ville återvända hem.

Hon återvände till Sovjet men ångrade sig nästan genast. När hon kom tillbaka till Amerika efter mer än ett år i Sovjet sa hon: ”Jag var tvungen att åka bort en stund för att inse ’Åh, min Gud, vad underbart det är.’”

Jag vet inte exakt när Svetlana träffade fader Giovanni Garbolino, som bodde i USA men hade varit missionär i Ryssland, men deras relation förändrade hennes liv.

Svetlana fick ett brev från fader Garbolino där han bjöd in henne på en pilgrimsresa till Fátima. Senare besökte han henne i Princeton, New Jersey. De höll ofta kontakt.

Fader Garbolino gav också Svetlana ett kors som han fått av en rysk student under sina missionärsresor. Senare gav han samma kors till överste Edwin ”Buzz” Aldrin för att ta med till månen.

Med fader Garbolinos vägledning läste Svetlana böcker av katolska författare och den 13 december 1982 konverterade hon till katolicismen.

Svetlana skrev om sin konversion: ”Först nu förstår jag den underbara nåd som sakramenten av bot och helig eukaristi ger, oavsett vilken dag på året och till och med dagligen. Förr var jag ovillig att förlåta och ångra mig, och jag kunde aldrig älska mina fiender. Men jag känner mig mycket annorlunda nu, sedan jag går till mässan varje dag.”

Hon tillade: ”Eukaristin har gett mig liv. Sakramentet bot med Gud som vi överger och sviker varje dag, skuldkänslan och sorgen som då invaderar oss, gör det nödvändigt att ta emot det ofta.”

Denna kvinna, som i praktiken växte upp utan mor, skrev: ”Jag togs in i Jungfru Marias armar… Vem kunde annars vara min försvarare än Jesu Moder? Hon drog mig plötsligt nära sig.”

Hon reste ofta till Europa och tillbaka till Amerika och flyttade sedan för att vara nära en av sina döttrar i Oregon.

I slutändan dog hon inte som sin far med ilska mot världen, utan fridfullt på ett äldreboende i Wisconsin 2011 där hon njöt av att sy, läsa och säkert be.

Matt Archbold

Matt Archbold tog examen från Saint Joseph’s University år 1995. Han är en före detta journalist som lämnade tidningsbranschen för att uppfostra sina fem barn. Han skriver för Creative Minority Report.

Inlägget kommer från sidan www.ncregister.com

Direktlänk till inlägget klicka här

Översättning till svenska, oktober 2025, AI