Sarah Mullally

Engelska kyrkan har tillkännagivit utnämningen av Sarah Mullally som den 106:e ärkebiskopen av Canterbury (Påminnelse från KH: Det ordningsnummer 106 antyder att Sarah Mullally är den 106:e efterträdaren till den första biskopen av Canterbury, den helige Augustinus. Detta stämmer naturligtvis inte med fakta eller med katolsk sakramentologi. Den siste ärkebiskopen av Canterbury i egentlig mening var Reginald Pole 1557–1558, och Sarah Mullally är ännu en protestantisk ordinerad person som innehar posten som ledare för den anglikanska kyrkan, vilken inte är i gemenskap med Rom. Hon är varken biskop i katolsk mening, än mindre den 106:e efterträdaren till den helige Augustinus.) Jag hade förutsett hennes utnämning sedan kyrkans generalkonvent i februari 2023, då Mullally ledde motionen att tillåta välsignelser för samkönade par – ett initiativ som starkt stöddes av ärkebiskop Welby. Hennes ledarskap i det ögonblicket visade tydligt den riktning som nu har kulminerat i denna utnämning.

Genom att välja henne har Engelska kyrkan i praktiken distanserat sig från den stora majoriteten av anglikaner i Globala Syd, som konsekvent har hållit fast vid den traditionella kristna läran om äktenskap och vigning. Många hade hoppats på en väg mot helande och försoning inom den djupt splittrade anglikanska kyrkogemenskapen. I stället verkar detta beslut stänga den dörren och signalera en bekräftelse av den oortodoxa och ensidiga väg som Engelska kyrkan och flera andra västliga provinser valt att gå.

Kyrkan bör inte omfamna varje ny trend eller innovation som uppstår i den omgivande kulturen. Även om den är kallad att möta världen med kärlek och förståelse, måste den också värna sin andliga identitet och moraliska integritet. När kyrkan förlorar sin särskildhet riskerar den att smälta in i den värld den är tänkt att förvandla. För att förbli trogen sitt uppdrag måste kyrkan urskilja noggrant, acceptera det som överensstämmer med evangeliet och förkasta det som strider mot det. Endast genom att bevara denna heliga särart kan kyrkan fortsätta att vara saltet som bevarar och ljuset som vägleder en förmörkad värld.

Det blir allt tydligare att Engelska kyrkan följer i fotspåren av Episkopalkyrkan i USA – en väg präglad av progressiva teologiska och etiska ståndpunkter som är heretiska och har fördjupat klyftorna inom den anglikanska familjen.

Utnämningen riskerar också att fördjupa klyftan mellan Engelska kyrkan och dess ekumeniska partners, särskilt Romersk-katolska kyrkan och Ortodoxa kyrkan, för vilka frågor om doktrin och tradition är centrala för gemenskapen.

Detta förminskar inte det faktum att kvinnor alltid har spelat en avgörande roll i kyrkans liv och mission. Från de bibliska vittnesbörden om trogna kvinnor som Maria Magdalena och Priscilla, till de otaliga kvinnor som har burit kyrkan genom bön, tjänst och moderskap (både biologiskt och andligt) genom århundradena – deras tjänst är oumbärlig. Samtidigt är det omöjligt att bortse från tvåtusen år av obruten kristen tradition vad gäller äktenskapet (mellan man och kvinna) och det heliga ämbetet (som är förbehållet män). Denna obrutna tradition stöds och grundas i Skriftens tydliga budskap i både Gamla och Nya testamentet.

Ortodoxa anglikaner har nu en historisk möjlighet att reformera och omforma den anglikanska kyrkogemenskapen. Grundad 1868 efter den första Lambeth-konferensen året innan, är gemenskapens koloniala struktur föråldrad. Den nödvändiga förnyelsen bör byggas på ett förbundsförhållande mellan medlemsprovinserna, förenade i sitt engagemang att upprätthålla traditionell anglikansk tro och praxis. Sådana provinser måste omfatta principen om ömsesidigt beroende – att vandra tillsammans i ömsesidigt ansvar, inte i hierarki eller dominans. Det som påverkar alla bör beslutas av alla. Om dessa beslut om äktenskap och ämbete hade fattats gemensamt, skulle anglikaner aldrig ha avvikit från den ortodoxa traditionen.

Därför bör ledarskapet för denna förnyade gemenskap växa fram ur folket, genom transparenta och representativa val, snarare än genom ärvd rätt. I denna vision erbjuder den Globala Syds Förbundsstruktur, som vi i Globala Syds Anglikanska Kyrkogemenskap (GSFA) har utvecklat, en inspirerande och praktisk modell för att bygga en trofast, reformerad och verkligt global anglikansk kyrkogemenskap. Det är värt att nämna att fjorton provinser i Globala Syd redan har antagit denna nya struktur.

GSFA:s Förbundsstruktur korrigerar de nuvarande dysfunktionella gemenskapsinstrumenten som har lett till splittring inom den anglikanska kyrkogemenskapen. Den består av följande tre sektioner:

Sektion 1: Har en doktrinell grund för Globala Syds Anglikanska Kyrkogemenskap (GSFA), där medlemskap i den kyrkliga gemenskapen inte bara baseras på geografisk plats utan genom överenskommelse om klart uttalade Grundläggande Förklaringar i enlighet med ortodox tro.

Sektion 2: Uttrycker gruppens gemensamma liv genom relationella åtaganden gentemot varandra i lärjungaskap, mission och tjänst. Dessa relationella åtaganden ska förverkligas genom specifika arbetsgrupper, som vi förutser kommer att samarbeta med andra doktrinellt ortodoxa globala organ, stift och församlingar inom den anglikanska kyrkogemenskapen.

Sektion 3: Etablerar konciliära strukturer för GSFA:s kyrkor så att särskilda provinser/stift i sina respektive kyrkor och tillsammans som den universella kyrkan får en tydligare process för att hantera frågor om "Tro och Ordning", fastställa gränserna för mångfald, hålla varandra ansvariga för en gemensam dogmatisk och liturgisk tradition, samt fatta beslut som har betydelse för GSFA:s liv.

Doktrinell, relationell och konciliär överenskommelse gör GSFA till en effektiv och sammanhållen kyrklig kropp med medlemskyrkor i full kommunion med varandra. Målet är att vara en kyrklig kropp som är trogen Guds uppenbarade ord och effektiv i evangeliets mission till världen.

Utnämningen av Sarah Mullally som ledare för Engelska kyrkan gör det tydligt att tiden är inne för olika ortodoxa anglikanska grupper att förena sig. Vi behöver en ny, enad gemenskap med en så stark förbundsstruktur.

Mouneer Anis

Mouneer Hanna Anis (född 8 april 1950) är en egyptisk anglikansk biskop. Han var biskop i Egypten från år 2000 till 2021, och den första anglikanska ärkebiskopen av Alexandria från 2020 till 2021. Han var också presiderande biskop för den episkopala kyrkan i Jerusalem och Mellanöstern från 2007 till 2017, då hans stift tillhörde den kyrkoprovinsen.

Inlägget kommer från sidan www.firstthings.com

Direktlänk till inlägget klicka här

Översättning till svenska, oktober 2025, AI

Läs också: Polsk publicist Paweł Chmielewski: Anglikaner skadar sig själva och den katolska kyrkan. Deras dåliga beslut kommer att framkalla nya störningar

Läs också: Den så kallade Engelska kyrkan sjunker allt djupare. En abortförespråkande kvinnliga "biskop" har blivit "ärkebiskop" av Canterbury

Läs också: Kommer den nya ärkebiskopen av Canterbury att påverka anglikansk-katolska relationer?