”Ni borde stiga upp och åtminstone gå 20 minuter!” – Första dagen efter en fyra timmar lång operation: Slagen ligger jag i sjukhussängen, kroppen full av opiatbaserade smärtstillande medel.

Stiga upp? Sjuksköterskans instruktion lyder: Res dig och gå fram och tillbaka i korridoren. Allvarligt? 20 minuter fram och tillbaka, som en tiger i bur? I smärta och yrsel?

Jag tänker på missionärerna i klostret i min hemby. De gick fram och tillbaka på takterrassen och bad rosenkransen. Så gör jag också.

Med hjälp av en skötare klättrar jag ur sängen. En enorm kraft drar mig nedåt, redan att stå upp är en kamp. Jag tar rosenkransen i handen och börjar gå. De första stegen är en enorm ansträngning; först nu förstår jag vad som väntar och begriper bönen: ”... Jesus, som svettades blod för oss!”

Men jag går, jag följer Honom. ”Salig är den som följer mina vägar!” (Ordspr. 8:32). Då slår en huggande smärta genom kroppen som en plötslig blixt: ”... som blev gisslad för oss!” Oj! Stjärnor framför ögonen och ändå vidare, bara vidare. Trots återkommande stick som elstötar...

Och så plötsligt: En ung familj går förbi mig. De tittar bort! Jag är ingen vacker syn. Det fanns tider då människor gärna såg på mig: ”... som blev krönt med törnen för oss!” Nu anar jag: Inte med andras ögon, utan med Marias ögon ska jag se – på Jesus, på mig. Det är inte som det verkar! Jag får också se på mig själv med Marias ögon och förstå att jag är dyrbar även nu.

En stund under vandringen går det lättare. Faktiskt, jag hämtar lite mod. Vår hjärna är skapad för rörelse. Bara några vändor fram och tillbaka och något sker. Men sedan avtar kraften snabbt: ”... som bar det tunga korset för oss!” Jesus, allt detta för oss! Jag säger till mig själv: vidare, du får inte stanna! Jag följer Jesus som Maria följde Honom. Hur svårt måste inte det ha varit för henne!

Jag ska gå i 20 minuter. Rosenkransen tar för mig ungefär 25 minuter. Mot slutet går det nästan inte alls. Andningen blir kortare, men orden som pärlor, djupt i mitt inre, dem kan min själ fortfarande andas även om rösten sviktar.

Tankarna driver gång på gång iväg, bedövade. Men kedjan är min stav när jag tänker, orden är min andning, de smärtsamma mysterierna min riktning. I korridorens trängsel satte rosenkransen mina fötter i en vidsträckt rymd. Tre till fem gånger om dagen gick jag så denna långa väg på en begränsad sträcka.

Detta var ingen tom gång, inte heller ett löpande band. Rosenkransen är en väg och när jag går den, då går det! Den leder någonstans. De smärtsamma mysterierna blev för mig en mjukvara för programmet till mitt återuppresande.

Georg Lorleberg

Inlägget kommer från sidan www.kath.net

Direktlänk till inlägget klicka här

Översättning till svenska, oktober 2025, AI

Läs också: Rosenkransmånaden oktober - "Rosenkransen som ett andligt kompendium av tron"