Redan som tonåring grep det välkända citatet av den helige Augustinus tag i mig och har sedan dess inte släppt taget:

"Oroligt är vårt hjärta tills det finner ro i dig."

Idag måste – eller får – jag gång på gång lära mig denna sanning på nytt – inte som en teoretisk sanning, utan som en levd erfarenhet. En erfarenhet av vad detta uttalande betyder i alla livets höjder och dalar, i alla utmaningar, nederlag och segrar.

Jag tänker just nu på ett oroligt hav som kastar upp höga vågor. Dessa vågor kan slå en tillbaka eller välta en. En sådan hotande kraft som havets våld – som kan dra en ner i djupet och ta allt ifrån en – är världen för själen. Mitt i detta farliga stormande behöver själen något att hålla sig fast vid, så att den inte dras ner i avgrunden.

Var finns detta fäste?

Vad är ditt fäste?

Vem är ditt fäste?

Jag måste erkänna att mitt fäste alltför ofta inte är Kristus – eller att jag söker det någon annanstans. Ändå är det bara han som är "vägen, sanningen och livet" (Joh 14:6). Att han verkligen är det, blir särskilt tydligt för mig när jag söker fäste på andra håll – när jag vid det stormiga havet desperat letar efter en liten ficklampa i stället för att rikta blicken mot fyren.

Egentligen är det ganska enkelt: I Kristus finns den enda sanna vilan.

Han stillar havets raseri. Han är fäste, trygghet och tillflykt. Han har allt under kontroll. Det ser vi i Matt 8:23–27, när lärjungarna upplever hur vinden och sjön lyder honom.

Det är alltså ganska enkelt: Vi är skapade av Gud och för Gud. Han är vårt livs källa. Han är vårt livs mål. Som ett spädbarn finner ro hos sin mor, så finner vår själ på ett naturligt sätt ro hos livets källa och mål – hos Gud.

"Oroligt är vårt hjärta tills det finner ro i dig."

Jag märker att när jag inte ber, så är jag orolig. Då är jag full av bekymmer och tyngd, plågad av ändlösa tankar, och så småningom släpper jag taget om Kristus mer och mer, jag glider bort från honom.

Jag märker att när jag inte deltar i den heliga mässan, blir jag tom, min trohet mot Kristus minskar, och min ståndaktighet i det kristna livet sviktar.

Jag märker att när jag söker min egen vilja och följer mina känslor i stället för det Kristus kallar mig till, så uppstår kaos – i mig och omkring mig.

Jag märker: Oroligt är mitt hjärta, tills det finner ro i Kristus.

Nästan varje dag blir jag alltmer medveten om: Mitt hjärta är inte skapat för denna värld. Så fort det blir för fäst vid det världsliga, leder det till synd, kaos, rastlöshet och försummelse av Guds vilja. Jag inser allt tydligare att det inte finns någon tröst i denna värld som fullt ut kan besvara mitt hjärtas tyngd och tomhet. Och jag förstår att det finns en god – enkel men djup – orsak till detta:

Mitt hjärta är skapat för Kristus.

Bara i honom finns den tröst mitt hjärta längtar efter.

Bara i honom finns det liv jag söker.

Bara i honom finns den trygghet jag innerst inne önskar mig.

Bara i honom finner min själ den vila som denna värld aldrig kan ge.

Jag tänker på Jesu ord i Luk 9:58:

"Rävarna har lyor och himlens fåglar har bon, men Människosonen har inget ställe där han kan vila sitt huvud."

I denna hemlöshet får också vi – i och med vårt liv i världen – dela en liten del. Men Kristus, som själv inte hade någon plats att vila sitt huvud, vill ge oss en plats att vila vårt huvud – och vårt hjärta: sig själv.

Mitt i hemlösheten i denna värld, i rastlösheten, i modlösheten och i alla stormar vill han vara vår vila.

Det är honom vi ska hålla oss fast vid. Det är hans namn som ständigt ska ljuda i våra hjärtan.

Kristus – han ska vara allt.

Magdalena Preineder

Inlägget kommer från sidan www.kath.net

Direktlänk till inlägget klicka här

Översättning till svenska, oktober 2025, AI