Sarah Mullally

Läsaren minns att varje gång i denna text sådana uttryck som ”Church of England”, ”ärkebiskop” eller ”biskop” används i förhållande till den anglikanska gemenskapen — används de bara analogt; jag kommer därför alltid att sätta dem inom citationstecken. ”Church of England” är en vanlig protestantisk gemenskap och som sådan utgör den inte en kyrka i strikt mening. Där finns heller inga prästvigningar, så man kan inte tala om vare sig präster eller biskopar.

Den anglikanska gemenskapen har fattat ett beslut som i många kristnas ögon är nästan chockerande. Hennes överhuvud — exklusive kungen, eftersom det formellt är han som står i toppen av ”Church of England” — har blivit en kvinna. Det är Sarah Mullally, född 1963, en ”anglikansk prästinna”, hittills ”biskop” i London. Mullally valdes till ”ärkebiskop” av Canterbury, vilket innebär ett ”primasämbete” över hela ”Church of England”. Anglikaner har ingen överhuvud med samma rang som påven, men över hela världen erkänner man den speciella rollen som ”ärkebiskopen” av Canterbury. Det råder ingen tvekan om att en del anglikaner — särskilt i länder i det globala Syd — inte kommer att acceptera Mullally i denna roll, eftersom de ser kritiskt på att kvinnor tillåts viga präster. Visserligen införde ”Church of England” detta redan 1992, men kritiken har aldrig upphört.

De inre angelägenheterna hos anglikanerna lämnar jag åt dem själva; här vill jag fundera över konsekvenserna av detta steg för den katolska kyrkan.

Dialogen med anglikaner i den katolska kyrkan har alltid haft en särskild ställning. Under lång tid var det inte helt klart om Heliga Stolen ansåg anglikanska ”prästadömen” giltiga eller inte. Det avgjordes slutgiltigt av påve Leo XIII som 1896 publicerade det apostoliska brevet Apostolicae curae. Där konstaterade han att den apostoliska successio hos anglikaner hade avbrutits och att prästvigningar i denna gemenskap därför inte existerar. Anglikaner har dessutom ändrat sin förståelse av eukaristin och antagit olika protestantiska föreställningar — vissa mer kalvinistiska, andra mer lutherska — men alla långt ifrån den katolska förståelsen av verklig Kropp och Blod av Kristus. Även om det inte finns något prästväsende där — fortsatte dialogen att vara särskild, eftersom många anglikaner i olika frågor orienterade sig mot katolicismen. I denna gemenskap har en delning bestått och består fortfarande mellan ”protestanter” och så kallade ”katoliker” — de förstnämnda knutna till kontinentalreformatoriska traditioner, de senare i stort sett efterliknande katolicismen (även i liturgi), men kategoriskt avvisande påvens överhöghet. Ett utmärkt bevis för dessa spänningar är livet hos kardinal John Henry Newman — under lång tid en framstående anglikansk teolog, som dock alltmer böjde sig mot den katolska kyrkan, till slut konverterade och för sina framstående insatser tilldelades kardinalbiret — och som snart kommer att förklaras som kyrkolärare.

Denna närhet i dialogen manifesterade sig särskilt under Franciskus pontifikat — särskilt, men samtidigt mycket problematiskt. År 2023 tilläts anglikaner att hålla sina gudstjänster i Lateranen’s Basilica, Sankt Johannes. Myndigheterna för basilikan hävdade att det skett av misstag — men det verkar inte vara fallet. Redan i januari 2024 tillät Franciskus personligen att dåvarande anglikanske primas och ”ärkebiskopen” Justin Welby firade gudstjänst i basilikan Sankt Bartolomeus vid Tiberns ö. Påven hade för övrigt mycket nära relationer med Welby. Ibland verkade det som om de agerade gemensamt i linje med en samstämd plan. Till exempel prioriterade båda ”decentralisering” för sina kyrkosamfund. Under Franciskus blev den katolska kyrkan en plats för olika åsikter och pastoral praxis — precis likt den anglikanska gemenskapen, vilket Welby starkt främjade. Vidare, i december 2023, uppstod brytpunkter angående LGBT-frågor i båda kyrkorna. Anglikaner införde liturgiska välsignelser för ”homoäktenskap”, och Franciskus — spontana välsignelser av par av samma kön. Ritualerna skilde sig avsevärt; i det katolska fallet hade det inte strikt liturgisk karaktär — men effekten är liknande, en slags ”öppning” båda gemenskaperna gjort mot homosexuella par.

Dialogen berörde också kvinnors roll — det som idag står i centrum på grund av Mullallys ”primasämbete” hos anglikaner. Påven Franciskus tillsatte sammanlagt två kommissioner för att undersöka möjligheten att öppna sakrala diakonat för kvinnor. De presenterade inga positiva slutsatser, men ämnet stängdes inte — det diskuterades flitigt i Synoden om synodalitet. Nyligen sade Leo XIV att ”det för närvarande inte finns någon intention” att förändra kyrkans lära om detta. Det är en mycket öppen formulering som antyder att hans ”intention” kan ändras senare, och att förändring som sådan är i princip möjlig. Han sade också att debatterna kommer att fortsätta. Franciskus vågade inte ta ett sådant steg, även om han var mycket intresserad. Under åren 2023–2024 förde han till och med särskilda samtal om kvinnors roll i kyrkan inom sin elitråd av kardinaler, och en av gästerna vid dessa toppmöten var… anglikansk ”biskop” Jo Bailey Wells. Hon kom till påven och kardinalerna för att tala om sin ”upplevelse” inom ”Church of England”. Enligt hennes utsago lyssnade påven mycket uppmärksamt.

Med tillkännagivandet av Sarah Mullally som ”ärkebiskop” av Canterbury kommer trycket mot den katolska kyrkan naturligtvis att öka. Anglikaner och progressiva katoliker kommer i allt större utsträckning att framhäva den påstådda ”oförmågan” hos kyrkan, som icke vill se tecken i tiden och godkänna kvinnligt prästadöme. Jag tror att den Helige Ande inte tillåter att en sådan förändring sker och att kyrkan slutligen inte fattar några beslut om kvinnligt diakonat eller prästväsende — men längs vägen kan det förekomma olika mindre och större skakningar, likt vad vi sett i många andra frågor diskuterade i vår tid. Förvänta dig därför att vi under den närmaste framtiden allt oftare kommer att utsättas för propaganda som syftar till att övertyga oss om att acceptera kvinnligt prästadöme — först i form av diakonat, naturligtvis, för att vinna ett fäste och startpunkt för vidare klättring uppåt på den revolutionära stegen.

Paweł Chmielewski

Inlägget kommer från sidan www.pch24.pl

Direktlänk till inlägget klicka här

Översättning till svenska, oktober 2025, AI

Läs också: Den så kallade Engelska kyrkan sjunker allt djupare. En abortförespråkande kvinnliga "biskop" har blivit "ärkebiskop" av Canterbury

Läs också: Kommer den nya ärkebiskopen av Canterbury att påverka anglikansk-katolska relationer?