Systrarna är alltid redo att tjäna dem som är i behov.

En sensommarmorgon är gatorna i centrala Essen ännu tomma. Men mellan biskopspalatset och stadshuset är redan två systrar från ”Kärlekens missionärer” (Missionaries of Charity) ute och går. Deras blå‑vita sarier står i kontrast mot de grå husen under den molniga himlen. På en gräsmatta bredvid en betongbro, halvskymd av ett träd, viskar tre män. ”God morgon, vill ni ha kaffe?”, frågar syster Maximilienne. En man kommer emot henne. I mitten av trettioårsåldern, med sömndruckna ögon, hans ansikte är svullet och rött, hans kläder och händer smutsiga. ”Syster, jag ska inte göra dig något”, börjar han med slaviskt accent.

”Låt mig förklara. För mig är ni helig. Ni är en ängel. Och det som de där bak gör nu”, han pekar mot sina kumpaner, ”det är ont, och det ska ni inte se.” Syster Maximilienne ser honom med förståelse i ögonen. ”Vi väntar där bak”, lovar hon. Kort därefter vill mannen ha kaffe och rostade mackor, också åt de andra två. ”Ni har nyss tagit droger”, förklarar han. ”Jag vet”, säger syster Maximilienne – varken förvånad eller dömande. Sedan delar mannen med sig av sitt lidande: varför han tar droger och dricker mycket alkohol. ”Ditt hjärta är säkert mycket sårat”, säger systern slutligen. ”Ja”, svarar mannen. Systern räcker honom en ”undergörande medalj” fastsatt på ett vitt snöre. Mannen tar den och hänger den själv runt hennes hals.

”Jag är inte värdig, jag har gjort för mycket ont. Gud har glömt mig”, säger han. Hans axlar sjunker nu, och han ser nästan ut som en liten, sorgsen pojke. ”Gud kan inte glömma dig. Han älskar dig, oavsett vad du gör”, försäkrar syster Maximilienne. Plötsligt måste mannen rusa iväg. Efter några snabba steg vänder han om och lägger sin hand på systrens axel. ”Jag kommer snart tillbaka. Om någon gör dig något under tiden: ropa högt tre gånger och jag är där. Jag skyddar dig.”

”Man kan inte tvinga människor”

”Ofta kan vi bara göra väldigt lite. Det är som att vi står där som Maria under korset. Hon såg Jesus lida och tröstade honom genom sin närvaro”, säger syster Maximilienne medan de går vidare genom Essen centrum. Var hundrade meter ligger hemlösa på pappkartong eller liggunderlag på marken. Natten har varit kall, därför uppskattar de flesta den varma kaffet från systrarna. ”Kaffet är bara en förevändning, så att vi kan få kontakt”, förklarar den franska systern. Hon har under drygt ett år varit en av de sju Kärlekens missionärer som bor i Essen. Tidigare arbetade hon i Norge och Afrika. Systrarna flyttar ofta.

I en liten park ligger tre män under ett träd. Den ene har stora sår på benen och fötterna, den andra en halvt amputerad fot. ”Du måste i morgon klockan 10 gå till det där sjukhuset”, säger systern till den sårade mannen och pekar mot byggnaden i slutet av gatan. ”Läkarna kan behandla dig.” Mannen skakar bara avvärjande på huvudet. Systren uppmanar honom åter att låta såren behandlas. ”Man kan inte tvinga människor. Här i Essen finns många hjälpmöjligheter. Men vissa hemlösa vill inte ta emot dem. De säger: ’Det spelar ändå ingen roll om jag dör’”, säger syster Maximilienne.

”De gör mycket gott, de här systrarna”

Aldi vid stationen har öppet även på söndagar. Framför den väntar en man i rullstol och hälsar på systrarna. Bredvid honom står hans vän, som just skaffat två burkar öl. ”Vem är det där?”, frågar vännen. ”Känner du inte Moder Teresa? Det här är hennes skyddslingar”, förklarar mannen i rullstolen. ”De gör mycket gott, dessa indiska systrar.” Klockan tio är de två kaffekannorna tomma och alla 24 smörgåsar samt några undergärande medaljer utdelade. Systrarna gör sig redo att gå hem. De hemlösa har inbjudits till deras sopkök på eftermiddagen. Ett ungt par går förbi och hälsar något sluddrande. Båda har bleka ansikten, trasiga kläder och luktar starkt av alkohol. ”Mycket lidande syns, många människor mår verkligen dåligt”, säger systern.

Kärlekens missionärer bor i ett ljust brunt enfamiljshus på en grå gata nära stadens centrum och ICE‑spåret. Mittemot ligger en shisha‑bar, bilmotorer dånar ofta från förbikörande fordon. I huset känns det som en annan värld – inte bara för att man talar engelska där: skinande rena golv, på väggarna bilder av Moder Teresa, kors och bibelcitat. I nischer står Mariastatyer, framför varje en blombukett. Besöksrummet fungerar samtidigt som sakristia. ”O präst, fira denna mässa som om det vore din första, din sista, din enda”, står det på en liten affisch där.

Uppstigning klockan 4.40

På första våningen finns kapellet, den plats där systrarna vanligtvis först leder sina besökare med ett muntert ”Vill du få se Jesus?”. Nu börjar mässan. Systrarna är barfota, deras böneböcker är in­slagna i brunt papper. För att sitta på används en beige matta; för prästen, besökare och äldre systrar finns stolar. ”Jag törstar”, står vid det stora träkorset på väggen. Deras dag började för klockan 4.40 med tidebön och andra morgonböner. Därefter läste varje syster för sig i Bibeln. Runt klockan sex åt de frukost. Strax efter sju började arbetet. En syster förberedde sedan i stora grytor och ugnsformer maten till sopköket.

Klockan 14 – efter middagsbön, lunch och vila – ringer det på dörren. Fem män kommer för att be rosenkransen. En halvtimme senare är matsalen välfylld. De flesta gästerna är män. Syster Lumena säger bordbön. En liten flicka från Togo hjälper till med serveringen. Hon har varit i Tyskland ett år, är vän med systrarna och bär nu bestämt ut tallrikarna till platserna. Sedan försvinner hon in i köket för att skära kakan i bitar. I slutet tornar disken upp sig på vagn framför köket. Det finns ingen diskmaskin, utan många badkar med varmt vatten och diskmedel – och ett i hela ordens spritt system för hur man diskar. Även tvättmaskin har systrarna inte; bara en tvättbräda. ”Tack, syster, för den goda maten”, säger en gäst när han lämnar sin tomma tallrik framför köket. ”Du är alltid tacksam och uppmärksam. Skönt att du var här igen”, svarar systern.

”Vänd tillbaka till tillbedjan”

Förutom i Essen har orden ”Kärlekens missionärer” hus i Berlin‑Kreuzberg, Chemnitz, Mannheim, Hamburg, München och Frankfurt am Main. I hela världen finns i 137 länder 710 etableringar och mer än 5 000 systrar. Den största delen utgörs av aktiva systrar, en mindre del av kontemplativa, som främst ägnar sig åt bön. Därtill finns aktiva och kontemplativa bröder samt prästgemenskapen ”Corpus Christi Movement”. Moderhuset ligger i Calcutta. Sedan 2022 är Indiskan syster Joseph generalöverste. Före henne var syster Mary Prema överste i 13 år; hon kommer från norra Tyskland. Hon efterträdde syster Mary Nirmala Joshi, som var efterträdare till Moder Teresa.

"Missionärerna av kärleken" hämtar sin kraft från det dagliga mötet med Jesus i eukaristin, som här i moderhuset i Calcutta.

Den 7 oktober 1950 erkände Heliga Stol orden, vilken albanskan Agnes Gonxha Bojaxhiu (född 1910 i Skopje) grundade i Calkutta. De essenska systrarna firade ordensjubileet redan den 5 september, grundarinnans döds- och minnesdag; hon helgonförklarades 2016. ”Vi slog ihop båda dagarna så att de människor som vill komma också kan komma. Särskilt de äldre. Att åka två gånger på så kort tid skulle vara för mycket”, förklarar syster Lumena i en intervju med Tagespost. Hon är schweiziska och för tillfället den enda systern i Essen vars modersmål är tyska. ”Moder’s minnesdag är alltid en bönens dag för oss. Hela dagen bjuder vi in till tillbedjan”, säger hon.

Det är sent på eftermiddagen, gästerna har gått och golvet är avtorkat. ”Om du verkligen vill växa i kärlek, vänd tillbaka till Eukaristin, vänd tillbaka till tillbedjan”, sade Moder Teresa. Systrarna tar det på allvar. I dag måste två av dem ta tåget på kvällen, därför är tillbedjandet en timme förskjutet framåt. Därefter ber de tidebönen och efter middagen är det lite fritid. Klockan 21 börjar absolut tystnad i det lilla klostret.

Elisabeth Hüffer

Inlägget kommer från sidan www.die-tagespost.de

Direktlänk till inlägget klicka här

Översättning till svenska, oktober 2025, AI

Läs också: Tjäna Jesus i de fattigaste av de fattiga

Läs också: Fem intressanta fakta att veta om St. Teresa av Calcutta

Läs också: Moder Teresa var rädd för "stora folksamlingar" – men hon älskade att berätta för dem om eukaristin

Läs också: Be som Moder Teresa