Lugnt, klart och med djup leder påven Leo kyrkan genom den stormiga tiden av slitningar och kallar tillbaka till centrum - till Kristus. Han gör det tydligt: inget reformdokument i världen kan skapa enhet och göra kyrkan levande som Han själv kan.

Den första stora intervjun som påven Leo XIV gav var varken högljudd, dramatisk eller fylld av medialt ståhej. Ändå får den efterverkningar överallt - djupt och vittgående, nästan som en lätt seismisk skakning sprider den sina ringar - men inom den synodala rörelsen i Tyskland under ledning av DBK-chefen Georg Bätzing tolkas den återigen fel. Bätzing hävdade kallt att den tyska praxisen "på intet sätt (sic!) står i motsättning" till påvens uttalanden om välsignelseceremonier. Han anklagade till och med en journalist för felaktig perception.

Dessa uttalanden är anmärkningsvärda: en liten grupp inom världskyrkan tolkar påven annorlunda än resten av kyrkan och påstår sig ha rätt - ja till och med vara det avgörande dragloket som ska leda kyrkan in i framtiden. Denna grupp har potential: en rosafärgad och regnbågsfärgad sådan - och därmed också potential att fjärma sig från den världsomspännande communio, att splittras. Det leder till frågan: Hur kan kyrkan förbli enad utan att förblöda av inre sprickor?

Både på den världsvida scenen och i tysk kontext har frestelsen att betrakta kyrkan som ett politiskt fält - med läger, fraktioner, majoriteter och maktstrategier - sedan länge blivit en vana i Tyskland. Vanor blir till attityder och inställningar som utlöser automatiska, omedvetna reaktioner och därmed påverkar hur en person uppfattar och reagerar på världen.

Detta är precis vad vi har i Tyskland. Vi upplever exakt det som påve Franciskus varnat för - och Leo upprepat: att kyrkan inte får bli ett partipolitiskt landskap, inget parlament. Inlägg som Bätzings under höstplenumet verkar dock som partitaktik.

På andra sidan står väktarna av en stel ortodoxi, som klagar över en påstådd mjukhet, men riskerar att förhäva sig över andra (högmod) och glömma att trohet mot traditionen också innebär att ödmjukt anförtro sig åt Jesus och vara ett levande vittne om Hans närvaro i det egna livet.

Varje sida vill mer eller mindre driva igenom sin egen "tolkning". I det tyskspråkiga rummet tolkas påven Leo (liksom tidigare Franciskus) gärna som om han - åtminstone indirekt – stöder den synodala vägen. Det är inte bara Bätzing som regelbundet försöker tolka Leos ord i denna riktning.

Men Leo säger något annat. Han talar om lyssnande, andlig urskiljning, om enhet med världskyrkans läroämbete - inte om nationella särvägar eller "framtidskoncilier" som vill avveckla gamla läror. Biskop Stefan Oster från Passau påpekade nyligen att det är Jesu önskan att ”bli så uppfyllda av Hans närvaro att våra hjärtan förvandlas; att vi … söker försoning istället för splittring. Att vi lär oss säga sanningen och räkna med att vi också kan ha fel. Att vi blir människor som verkligen lyssnar…” och - man vill tillägga - ser hur Gud verkar.

Vi måste återigen lita mer på Honom: att Han är allsmäktig och kan - bättre än någon annan - inte bara teoretiskt utan redan i praktiken, lyfta upp sin kyrka ur spillrorna och bygga upp den på nytt. Biskop Heinrich Timmerevers från Dresden sade under vespern vid senaste biskopskonferensen: Det vackraste med öst är att ”få se den gode Guden arbeta”: 335 vuxna har redan låtit döpa sig där i år. Även i Frankrike skjuter antalet vuxendop i höjden. I Nederländerna berättar biskopar hur människor som vuxit upp utan Gud plötsligt står utanför kyrkorna och vill döpas. Slutsats: Att låta Gud verka är mer effektivt och målinriktat än att driva igenom egna program.

Svaret på frågan hur vi kan hålla ihop i en kyrka där två läger bekämpar varandra och debatt ersätter bön, är: Kristus. Endast Han kan förena. Vi behöver inga skenbart kloka kompromisser som hyllar humanvetenskaperna, utan radikal Kristuscentrering. Inte tusen ord, utan bön. Inte någon reformagenda och högljudda slagord, utan stilla tillbedjan. Och vi får inte göra anspråk på Kristus för vår egen agenda, utan måste göra Honom till måttstock för våra egna hjärtan.

I intervjun varnade påven Leo för att tänka kyrkan som "partiformad": ”Kyrkan är ingen politisk organisation med fraktioner. Den är Kristi kropp. Den som vill tjäna henne måste först lyssna till Kristus - inte till applåderna eller motståndet från tiden”, sade han. Samtalet var ingen kyrkopolitisk stridsförklaring eller strategisk positionering, utan en andlig lägesbeskrivning. På ett lugnt, omtänksamt och integrerande sätt beskrev han kyrkans tillstånd och talade om herdeämbetet som han förkroppsligar. Hans oro gäller inte någon nationell särväg, utan den universella tron i enhet med Rom. Endast med Rom finns sensus fidei hos Guds folk - den som i Tyskland gärna spelas ut mot läroämbetet istället för att gå med det. Utan världskyrkan och utan påven, som bär det yttersta ansvaret, finns heller ingen sensus fidei. Ingen enskild person, inte ens en stor grupp, kan ändra läroämbetet på egen hand.

Leo vädjar till synodala hållningar som lyssnande, omvändelse och andlig urskiljning – inte till synodala strukturer som sätter sig över trosläran. Det är den lilla men avgörande skillnaden jämfört med det som sker i Tyskland. Enhet är ingen strategi, utan en andlig uppgift.

Leo undviker som påve ytterlighetspositioner och håller sig till mitten. Han undviker polemik, men inte tydlighet. Mitt i kyrkans slitningar står han som en klippa i stormen - orubblig och tydlig. Det provocerar, för tydlighet skapar urskiljning - och det leder oundvikligen till reaktioner i marginalerna. Vilket i sin tur är ett tecken på att påven Leo gör något rätt. För evangeliet utmanar - inte bara den "andra", utan var och en av oss.

Dorothea Schmidt

Inlägget kommer från sidan www.kath.net

Direktlänk till inlägget klicka här

Översättning till svenska, oktober 2025, AI