Det finns en elefant i rummet. I det kyrkliga rummet, närmare bestämt. Den är stor, rör sig långsamt och tar upp nästan all plats – men ingen verkar se den. De som bestämmer tittar upp i taket, de som lyder tittar ner i golvet, och de troende undrar varför rökelsen börjar lukta allt märkligare.

Vissa tror att elefanten upptar 20 % av rummet. Andra, mer pessimistiska, talar om 50 %. Men de som verkligen har vandrat genom sakristian, de som har sett hur den rör sig, hur den andas och vad den lämnar efter sig, försäkrar att den redan nått 80 %.

Och det värsta är inte dess storlek. Det värsta är tystnaden.

Alla ser den, men ingen säger något.

Elefanten finns i seminarierna, i kontoren, i biskopskonferenserna, i Vatikanen, i synoderna och i vissa predikningar – även om den där är förklädd till "inkludering", "lyssnande" och "mångfald".

Den får inte nämnas vid namn. Det finns inget dokument, inget meddelande, ingen konferens som handlar om den. Den dyrkas utan att bli omnämnd. Den som pekar ut den blir själv utpekad – som intolerant, rigid eller "okärleksfull".

Under tiden fortsätter elefanten att växa. Den äter tystnad, livnär sig på rädsla och blir fet av rökelse. Den strövar omkring mellan altarna med den självsäkerhet som bara den har som vet att ingen kommer att störa den.

Försynens pastorala strategi: att låtsas

I stället för att ta itu med den har Kyrkan utvecklat en hel pastoral strategi för att dölja den.

Man talar inte klarspråk eftersom det "kunde väcka skandal". Man tillrättavisar inte eftersom "tiden inte är inne". Man agerar inte eftersom "Gud vet bäst".

Och så ägnar sig de som borde valla själar åt att i stället vårda ytan. Ordet "mod" har försvunnit ur det kyrkliga ordförrådet, ersatt av "klokhet" – vilket i praktiken betyder rädsla i prästkrage.

Det sorgligaste är den normalitet med vilken elefanten har accepterats. Den är där, den syns, den luktas, den hörs – men ingen reagerar. Några försvarar den till och med: "Den har alltid funnits", säger de. Andra föredrar att inte veta.

Men sanningen är att elefanten har blivit den verkliga normen för beteende, det oskrivna kriteriet för befordran, det osynliga filtret för avancemang.

Och förstås – när det är elefanten som bestämmer vem som får stiga i graderna och vem som ska tiga, då är ingen reform möjlig.

Tills någon talar

En dag kommer någon att nämna den. Och då kommer vi att se hur många, som idag applåderar dess skugga, säger att de alltid såg den komma.

Men tills dess står djuret kvar där – enormt, högtidligt och perfekt integrerat i den liturgiska inredningen.

Problemet är inte elefanten. Problemet är att det inte längre finns någon som har modet att säga att den är där.

Carlos Balén

Inlägget kommer från sidan www.infovaticana.com

Direktlänk till inlägget klicka här

Översättning till svenska, oktober 2025, AI