Påven Leo XIV har meddelat att konvertiten från anglikanismen, kardinal John Henry Newman, kommer att utnämnas till kyrkolärare den 1 november. Det är ett utmärkt besked – just för att det är härligt... o-ekumeniskt.

John Henry Newman, född 1801, var i flera årtionden en teologisk stjärna inom Engelska kyrkan. Utbildad i Oxford, publicerade han framstående artiklar och böcker om doktrinens historia och många kristna trossanningar. Tack vare sin stora bildning och framför allt sin intellektuella ärlighet kom han dock fram till att anglikanismen... är falsk. År 1846 gick han över till den katolska kyrkan och blev därmed en ”papist” – ett skällsord bland protestanter. Det kostade honom mycket, men han förblev en intellektuellt inflytelserik person. Flera av hans verk, skrivna under den katolska delen av hans liv (som var lång – han dog 1890), har blivit klassiska i kyrkans litteraturkanon.

I många av dessa skrifter gör Newman skoningslöst upp med protestantismen. Han visar det katolska trons rimlighet, dess kontinuitet med fornkyrkan, påvens legitima auktoritet, helgonkulten och vördnaden för Guds Moder. Han kritiserar i skarpa ordalag protestanternas fel: deras brist på sammanhängande lära, stor doktrinär oreda, oförmåga till enighet och deras envisa, oärliga tolkningar av Bibeln. På sin gravsten lät Newman rista in meningen: ”Från skuggor och illusioner till sanningen” – eftersom han uppfattade relationen mellan Engelska kyrkan och andra protestantiska samfund å ena sidan, och den katolska kyrkan å andra, just så. De förstnämnda är endast skuggor av den katolska eviga sanningen.

Man kan ställa en ganska rimlig fråga: hur är det möjligt att en sådan man utnämns till kyrkolärare just i vår tid? Det är ju en mycket viktig titel – Kyrkan har knappt fyrtio doktorer, och deras skrifter har en särskild teologisk tyngd. Påven Leo XIV betonade att Newman fått denna heder framför allt tack vare sina studier om läroutveckling. Det handlar om boken ”Om den kristna doktrinens utveckling”, som han skrev redan som anglikan och senare reviderade som katolik. I den visar Newman tydligt att den katolska läran är oföränderlig – den kan endast utvecklas och fördjupas, men aldrig motsäga sig själv.

Detta kan också tillämpas på ekumeniken, ett område som var särskilt viktigt för Newman. Den katolska kyrkan predikade i århundraden: extra Ecclesiam nulla salus – utanför Kyrkan finns ingen frälsning. De som ovetande om Kristus, utan egen skuld, inte känner honom, kan bli frälsta – men inte de som medvetet och frivilligt förkastar den katolska kyrkan och lever i något schismatiskt eller heretiskt samfund. Newman tog denna lära på allvar – han lämnade ju själv Engelska kyrkan, av kärlek till sanningen och omsorg om sin själ.

Problemet är att detta uråldriga övertygelse idag inte längre upprepas alls. Före Andra Vatikankonciliet hade ”ekumenism” ett tydligt ansikte: ja, påven kunde tala med protestanter – men endast för att uppmana dem att återvända till den katolska tron. Ekumenism som en inbjudan till omvändelse – det var Kyrkans väg, uttryckt till exempel i Satis cognitum av Leo XIII, Mortalium animos av Pius XI, eller Mystici Corporis Christi av Pius XII.

Efter Andra Vatikankonciliet försvagades detta betydligt. Plötsligt förvandlades protestanter från kättare och schismatiker till ”separerade bröder”. I stället för tal om deras behov av omvändelse och återvändande till Kyrkan började man tala om ”ömsesidigt vittnesbörd”, ”utbyte av gåvor” och om att upptäcka Kristi Kyrka även ”utanför Kyrkans synliga gränser”. Fullständig förvirring och kaos. Det var inte läroutveckling i Newmans mening – det var en revolution, alltså ett brott. Vissa påvar gick längre i denna oordning, andra mindre långt. Ibland var deras åtgärder ändå välövervägda. Till exempel utfärdade Benedikt XVI år 2009 den apostoliska konstitutionen Anglicanorum coetibus, som gjorde det lättare för anglikanska präster att konvertera till den katolska kyrkan. Diplomatiska ord i efterkoncilial anda – men konkret juridisk handling i förkoncilial anda. Det första är ganska tveksamt – det andra mycket användbart. Många anglikaner har redan återvänt till det katolska hemmet.

John Henry Newman krossar med hela sitt liv den falska, sockersöta bilden av den senaste tidens ekumenism. Hans klara och tydliga lära visar Traditionens oföränderlighet genom seklerna. Man kan säga att han är en utmärkt kyrkolärare för vår tid – vacker, för att han är anti-ekumenisk.

Må hans upphöjelse till denna höga värdighet inspirera många protestanter till att ta samma steg som han gjorde: att överge villolärorna och återvända till Kristi enda hjord – den katolska kyrkan.

Paweł Chmielewski

Inlägget kommer från sidan www.fronda.pl

Direktlänk till inlägget klicka här

Översättning till svenska, oktober 2025, AI