Predikan 19 söndagen under året 2019

Predikan 19 söndagen under året 2019

Vish 18:6 - 9; Ps 33; Heb 11: 1 - 2, 8 - 19 eller 8 - 12 Luk 12: 32 - 48 eller 35 - 40

S:t Paulus ger oss en slags kortfattad definition av vad tron är i inledningen till brevet – för den troende som kämpar trons kamp i världen – eller i klostret – eller på sjukhuset bland de sjuka, eller i skolan bland motiverade och omotiverade elever, eller inom polisen bland brottsoffer och brottslingar – eller i butiken med minskande kundunderlag – överallt är hans definition en hjälp, Den är lätt att förstå och lätt att komma ihåg: tron är en visshet om det vi inte kan se. ”Visshet” betyder något vi vet, något vi kan veta och lära oss av. Ja visst, men frågan är ju alltid vad vi – och alla de troende – gör med utgångspunkt från tron, från vissheten om det vi inte kan se. Det är som vi förstår skillnad mellan visshet och vishet. Frågan är vad vi gör i kraft av tron.

I Vishetens bok hör vi idag den troende historikern påminna oss om egyptiernas försök att förgöra Israels barn. Guds eget folk var slavar under Faro men Gud insatte Mose som deras ledare och befallde honom att leda folket ut ur Egypten. Vi hör också i Vishetens bok att de som var rättfärdiga bland judarna förrättade offer i hemlighet och förnyade sin tro på Guds löften. De var Gud tacksamma för sin befrielse. I stunder av yttre hot och faror för livet är tron alltså, enligt Bibeln, en tillgång, en sista resurs, en anledning till hopp. När vi om en liten stund förbereder altaret för det eukaristiska offret förrättar vi i förening med Kristus hans offer i enlighet med våra löften till Gud. Eukaristifirandet är vår tacksägelse till Gud som förbarmar sig över oss syndare.
 

 Tron, som Paulus talar om, och troheten mot lagen, som Vishetens bok talar om, är ett slags bevis för att folket alltid tror på löftena, Guds löften till sitt folk. Löftena utgör ett förbund med Gud som är ett heligt förbund. Gud är för folket alltså den trofaste, och människan är den som litar på Gud vad som än händer. Det är detta trofasthetsförbund som vi återfinner i det kristna äktenskapet.

I Lukasevangeliet har tron en ännu större betydelse för folket eftersom det handlar om att vi alla, som har del i förbundet med Gud, skall vara beredda på den yttersta tiden, tiden då Människosonen kommer. Det var alltså inte trons innehåll och betydelse för judarna i det Gamla förbundet.

Guds förbund med sitt folk kräver något av alla, nämligen att aldrig släppa tron ifrån sig och att alltid vara beredd att göra Guds vilja. Förlorar vi tron förlorar vi vår skatt.

Att invänta Guds ord och svara med gärningar i hans namn är alltså trons verkliga natur eller egenskap. Tron är en visshet som vi bär i vårt hjärta men inte en övertygelse om vad som ska hända. Den är något helt annat än en vetskap om något eller några; den är något dyrbarare, mer värdefull än vetskap om något. Jesus låter Lukas använda ordet som vi aldrig kan glömma: tron är en skatt.

Hur kan vi då veta om vi har skatten eller inte, hur kan vi veta om vårt hjärta verkligen helt och fullt tar emot denna skatt som tron är och lever av den? Jesus ser i vårt inre och avslöjar vad som driver oss och vad som bär oss. ”Där er skatt är, där kommer också ert hjärta att vara”, säger Jesus.

Hur vet vi att det vi har i vårt hjärta är vår skatt? Vi vet det inte när vi får den, utan när vi förlorar den. Israels folk uppskattade inte templet och lagen som en skatt medan de levde och hade Jerusalem. När de fördes bort i landsflykt i Babylonien som krigsfångar, då först visste de att templet, lagen och tron var deras skatt. När de fick återvända till Jerusalem låg allt i ruiner och var förstört. Men deras tro byggde upp det igen och de tackade Gud för den skatt han lagt i deras hjärta.

Skatten gav upphov till gärningar, gärningar som behagade Gud. Genom att förlora sin skatt vann de den tillbaka och förstod att uppskatta den. Likadant är det med oss när vi förlorar något för det är då vi vinner något, skulle Thérèse av Jesusbarnet säga.

En gammal kvinna hade tre döttrar. Hon hade varit änka i 12 år. Hon hade förlorat två söner i ett krig. När hon låg för döden lyssnade hon till vad hennes döttrar vill säga till henne som sista ord. Den äldsta dottern sade: Mor, du har varit allt för mig och jag har varit beroende av dig. Nu låter jag dig gå hem i frid till din skapare. Bed för mig när du kommer till Guds rike. Modern svarade: Min dotter, jag har älskat dig sedan du föddes och du har varit min skatt. Nu lämnar jag dig för alltid och förlorar min skatt. Men mitt hjärta skall alltid ha rum för dig när du en dag själv kommer efter mig till Guds rike i himlen.

Mellandottern tog sin mors hand och sade: Mor, du har lärt mig allt i livet som är rättfärdigt inför Gud. Jag låter dig gå hem till Gud nu därför att du är en Guds dotter och jag har inte mer rätt till dig än Gud. Jag förlorar dig, men jag vinner dig samtidigt som min dyrbaraste skatt. Modern svarade: Min dotter, när jag nu lämnar dig förstår jag ännu mer att du har varit min skatt. Du har varit en Guds gåva till mig i hela mitt liv. Den yngsta dottern sade till sin mor: Kära mor, du har gett mig en far och två bröder och två systrar. Din kärlek har varit min skola och min rikedom. Jag skall aldrig begrava dig utan bevara dig i mitt hjärta som min skatt. Modern svarade: Kära dotter, du var den sista och den som behövde mig minst eftersom du hade dina syskon. Jag fick dela dig med de andra och det gav mig ofta ett lidande eftersom jag längtade efter att ha dig hos mig så mycket som möjligt. Efter en stund bad de alla i tacksägelse tillsammans och modern sade till slut: Mina kära, älskade döttrar, en enda bön återstår för mig att be Gud om för er skull. Det är att han ger er ”tron som är en visshet om det ni inte kan se” och ”visheten som ges er genom rättfärdiga gärningar”. 

När hon dött sa döttrarna till varandra. Såg ni också vad som hände i det sista ögonblicket? När hon sagt farväl av oss och välsignat oss var hon länge stilla och alldeles tyst. Vi var också tysta och stilla.

Plötsligt rörde sig kroppen och hennes ögon öppnades stort och ansiktet lyste upp som om hon såg något vi inte kunde se. Det var tron. Hennes mun öppnades lite i ett sista underbart leende. Så dog hon och ögonen föll ihop och kroppen blev alldeles stilla. Hon hade sett sin skatt, den Gud gömt i hennes hjärta som en gåva för evigheten.  Amen.

                                                                                                 diakon Göran Fäldt

Diakon Göran Fäldt

diakon Göran FäldtGöran Fäldt är gift och ständig diakon i S:t Franciskus katolska församling sedan 1982. Han är mångårig ordförande i katolska stiftets Utskott för  Äktenskap och familj. Han gick i pension som lärare i Jönköpings kommun 2004. I församlingen inbjuder han två gånger om året förlovade par till äktenskapsförberedande kurs inför parens vigslar. För en fördjupad förståelse av äktenskapets sakrament och för familjernas avgörande betydelse i Kyrkan och i samhället har han översatt flera verk av påvarna och andra specialister på äktenskapsteologins område. Under 2018 kom en samlingsvolym på 12 skrifter ut från Katolska Utskottet för Äktenskap och Familj. Han ansvarade för den nordiska katolska familjekongressen i Jönköping i maj 2010 och är för närvarande engagerad i förberedelserna till de nordiska familjedagarna i Norge i maj 2020. Som ordförande i Caritas Jönköping har han ofta tillfälle att vara en hjälpande hand i människors nödsituationer och kan förmedla Caritasmedlemmars gåvor och engagemang för behövande. Predikningar och föredrag om till exempel encyklikan Humanae vitae (1968) är andra områden i hans liv. Han medverkar regelbundet med debattartiklar i Katolskt Magasin och skriver betraktelser inför helgen i Jönköpings Posten. Med sin hustru Lena har han levt i S:t Franciskus katolska församling sedan 1969 och varit ständig diakon sedan 1982. Han var i flera omgångar ordförande i Jönköpings kristna samarbetsråd JKS och suttit i styrelsen för den fristående föreningen Teologiskt Forum. I den rollen han haft glädjen att inbjuda kända katolska präster att föreläsa för teologiskt intresserade i Jönköping.