Tolkningen av den objektiva morallagen av Kyrkans magisterium och det individuella samvetets skyldighet

6
min read

Tolkningen av den objektiva morallagen av Kyrkans magisterium och det individuella samvetets skyldighet

mån, 07/22/2019 - 20:57
Posted in:
0 comments

Ur Die Enzyklika ”Humanae Vitae” ein Zeichen des Widerspruch, Regensburg 1968. Engelsk översättning 1969, Damian Fedoryka och John F. Crosby. Svensk översättning från engelskan, (sidorna 107 – 110) 2019, Göran Fäldt.

                                                              Dietrich von Hildebrand 1889 – 1977

 

av Dietrich von Hildebrand

Den heliga Kyrkans röst

Med tanke på människans moraliska blindhet för de sanna värdena [som vi berört tidigare] borde det stå klart att alla, som betraktar sina subjektiva tankar och idéer om det moraliskt tillåtna som ett sista ord, är offer för allvarligt självbedrägeri. Varje troende katolik är emellertid övertygad om att den moraliska undervisning som härleds från Uppenbarelsen, liksom den som härleds från naturlagen, och som Kyrkans magisterium tolkar och tillämpar på specifika problem utan tvivel har företräde framför en troende katoliks subjektiva åsikter om moraliska frågor. Men att hävda att det individuella samvetet måste fatta beslut huruvida den artificiella födelsekontrollen är moraliskt tillåten eller inte, är dessutom enfaldigt, ty det vore att begära av samvetet något det aldrig kan genomföra, vilket vi redan varit inne på. 

                 Vad vi i verkligheten uttalar när vi överlåter moraliska beslut åt individerna är att Kyrkan inte vet vad som är gott och ont; bara individen kan besluta om detta – en inställning som alltså förnekar både Uppenbarelsen och magisterium, och i en slutlig analys upplöser all objektivt giltig morallära och leder till total amoralism.

Samvetslösheten

                 Men det som sagts tar inte bort något av den övergripande viktiga roll vårt samvete har att spela i människans moraliska liv. Det individuella samvetet måste samverka i alla moraliska frågor. Det är samvetets plikt att varna för varje ovänlig eller ohederlig handling, lika mycket som det varnar oss för den syndfulla, artificiella födelsekontrollen. Samvetet anförtros alltid en oerhört viktig uppgift, nämligen att påminna oss om det stora allvaret i alla moraliska bud i konkreta situationer och få oss att känna hur mycket det faktiskt angår oss. Det manar oss att vara vaksamma och ärliga och skyddar oss från självbedrägeriet.

                 Samvetets antites är samvetslösheten. Den människan som är likgiltig inför frågan om gott och ont, inför det syndfulla eller det lagliga, är samvetslös. Den människan som är blind för den moraliska ordningens höga allvar, inför det anstötliga i att genom synd begå brott mot Gud, är samvetslös. Den är också samvetslös som avsiktligt tystar sitt samvetes röst och lättsinnigt ger efter för sina impulser utan att bekymra sig över om något är gott eller ont. Den som inte är medveten om att det ligger inom människans möjligheter att bedra sig själv och att vara förblindad i förmågan att urskilja de sanna värdena är också samvetslös och kommer att handla utan att ta ansvar för sina handlingar.

Kunskapen om gott och ont

Men den sanna samverkan genom samvetet, vars röst förmanar och tillrättavisar oss att ta det fulla ansvaret, förutsätter en kunskap om vad som i grunden är gott eller ont, behagar Gud eller är syndfullt, är tillåtet eller otillåtet. Och när det gäller en katolik är det bara den som ödmjukt och tacksamt accepterar den morallag som uppenbarats av Gud och den definition av vad som är moraliskt gott eller inte gott som uttryckligen förkunnats av Kyrkan, som är samvetsgrann och sant ansvarstagande.

Påven Paul VI
Påven S:t Paulus VI 1897 – 1978

 

Den Heliga Kyrkans röst ersätter emellertid inte samvetet, kväser det inte eller anbefaller oss att avstå från ansvaret utan erbjuder snarare samvetet den oumbärliga upplysningen om vad som är gott eller ont. Den informationen beskyddar och stöder samvetet mot alla de tendenser vår fallna natur kan uppleva och som försöker tysta ner denna vår samvetets röst för alltid.

(Not. Bilderna är från Wikipedia. Underrubrikerna är översättarens, inte originalets; översättningen av en del av Hildebrands bok vill aktualisera undervisningen i encyklikan Humanae vitae, 1968. Under hela 2018 firades encyklikans 50-årsjubileum i Kyrkan som en viktig markering av en undervisning som hör till Kyrkans lära och därför av intresse för alla katoliker och människor av god vilja. Därför återges i denna artikel för Katolsk Horisont, några av de viktiga paragraferna i Kyrkans undervisning om den artificiella födelsekontrollen, övers. anm.).

 

Utdrag ur encyklikan Humanae vitae.

§ 2 – 6.

Nya problemställningar och läroämbetets kompetens.

§2 De förändringar som uppkommit är av stor betydelse och av skiftande slag. I första hand rör det sig om den hastiga befolkningstillväxten, vilket har fått många att frukta att världens befolkning kommer att växa snabbare än tillgängliga resurser och få till följd att många familjer och utvecklingsländer skulle drabbas av nöd. Detta kan lätt förmå statliga myndigheter att söka avvärja denna fara med allt kraftfullare medel.

Till detta kommer också att inte bara förhållandena på bostads- och arbetsmarknaderna utan också de ökande kraven på materiell standard och utbildning skapar en livssituation som i dagens läge ofta är svår att förena med försörjningen av ett större antal barn.

Man kan också lägga märke till en viss förändring i uppfattningen om kvinnans värdighet och hennes plats i samhället, om värdet av den äktenskapliga kärleken och dess relation till makarnas sexuella förening.

Slutligen måste man särskilt beakta människans häpnadsväckande framsteg när det gäller att behärska och skickligt ta tillvara naturens krafter så långt att man försöker utvidga denna kontroll över hela sitt liv: över kroppen, förståndet och det sociala livet och till och med över de lagar som reglerar den mänskliga fortplantningen.

Nya frågor

§ 3. Dessa förhållanden ger upphov till nya frågor. Utifrån dagens livs16 villkor och med hänsyn tagen till betydelsen av den äktenskapliga kärleken för makarnas samförstånd och ömsesidiga trohet, skulle man då inte anse det vara på sin plats att ompröva de moraliska normer som hittills gällt, särskilt som det upplevs som om dessa kan efterlevas endast med största svårighet, ibland endast med heroiska ansträngningar? Dessutom kunde man inte här tillämpa den s.k. totalitetsprincipen och därmed godta att avsikten att ha en mindre fruktsam men mer rationellt planerad familj skulle kunna omvandla en handling som gör det fysiska förloppet ofruktsamt till en tillåten och förutseende födelsekontroll? Kunde det med andra ord inte tillåtas att födelsebegränsningen hänför sig till hela det äktenskapliga livet snarare än till en enstaka akt? En ytterligare fråga är, med tanke på det ökande ansvarsmedvetandet hos dagens människor, om inte tiden har kommit att låta livets fortplantning bestämmas av förnuftet och viljan snarare än genom kroppens biologiska rytm.

Tolkningen av morallagen

§4. Detta slags frågor kräver av Kyrkans läroämbete en ny och djupare eftertanke när det gäller principerna för moralläran rörande äktenskapet, en lära som bygger på naturrätten upplyst och förädlad av den gudomliga Uppenbarelsen. Ingen kristtrogen kan rimligen förneka att Kyrkan är behörig att genom sitt läroämbete tolka den naturliga morallagen. Därför är det inget tvivel om – som våra företrädare upprepade gånger framhållit (jfr Pius IX Qui pluribus, Pius X Singulari quadam, Pius XI Casti Connubii, Johannes XXIII, Mater et Magistra) – att Jesus Kristus, när han gav Petrus och de övriga apostlarna del i sin gudomliga makt och sände ut dem att lära alla folk hans bud (jfr Matt 28: 18 – 19), gav dem i uppdrag att rätt vakta och uttolka hela morallagen, inte endast lagen i evangelierna utan också i naturrätten. Ty också naturrätten uttrycker Guds vilja, och att troget åtlyda denna är nödvändigt för människornas eviga frälsning (jfr Matt 7:21). I sitt fullföljande av detta uppdrag har Kyrkan under alla tider, men särskilt ofta under senare tid, utgivit samstämmiga dokument om äktenskapets natur och om det rätta bruket av de äktenskapliga rättigheterna och skyldigheterna (Cathechismus Romanus Concilii Tridentini, Gaudium et Spes, m.fl).

Specialstudier

§ 5. Medvetna om detta uppdrag har vi bekräftat och utvidgat den kommission som tillsattes i mars 1963 av vår företrädare Johannes XXIII, salig i åminnelse. I denna kommission ingick gifta par förutom många sakkunniga på dessa ämnesområden. Kommissionens uppgift var att samla synpunkter och åsikter rörande det äktenskapliga samlivet och en moraliskt berättigad födelsekontroll för att sedan underställa Kyrkans läroämbete detta material, som skulle göra det möjligt för läroämbetet att ge ett noga avpassat svar i denna fråga, något som såväl de kristtrogna som den övriga världen väntade på (Paulus VI, Tal till kardinalskollegiet, Tal till nationalkongressen för den italienska föreningen för barnmorskor och gynekologer). Efter att ha mottagit de sakkunnigas undersökningar såväl som utlåtanden och råd från ett avsevärt antal av våra bröder i biskopsämbetet – lämnade antingen på eget initiativ eller på vår begäran – har vi blivit i stånd att på ett allsidigt sätt kunna bedöma alla delar av detta mångfacetterade ämne. Vi är djupt tacksamma mot alla för detta.

Läroämbetets svar

§6. De slutsatser som kommissionen kommit fram till har vi emellertid inte kunnat godta som definitiva och absolut säkra, något som skulle ha befriat oss från plikten att ta denna allvarliga fråga under personligt övervägande. Detta var även nödvändigt eftersom det inom kommissionen inte förelåg fullständig enighet om vilka moraliska normer som skulle framläggas och särskilt som vissa inställningar och förslag till lösningar av denna fråga framkommit, som avvek från den äktenskapsmoral som med fasthet och beständighet lärts ut av Kyrkans läroämbete. Följaktligen vill vi nu, efter att noga ha gått igenom de utlåtanden som sänts till oss och grundligt studerat saken och efter ständig bön till Gud, i kraft av det uppdrag som givits oss av Kristus avge vårt svar på dessa allvarliga frågor.

(Hela encyklikan Humanae vitae (1968), Katolska utskottet för äktenskap och familj, ISBN 978-91-639-7818-0; Respekt skriftserie nr 1, 2007, imprimatur Biskop Anders Arborelius; denna utgåva med samtliga noter till encyklikans 50-årsjubileum 2018, med förnyad kyrklig tillåtelse av Biskop Anders Arborelius, 9 maj 2018).