Tack! – Påven emeritus Benedikt XVI ber ett Ave Maria för sina sårade barn

5
min read

Tack! – Påven emeritus Benedikt XVI ber ett Ave Maria för sina sårade barn

tis, 04/23/2019 - 16:26
0 comments

Påven Benedikt XVI ber inför det Heliga Sakramentet under Corpus Christiprocessionen den 7 juni 2012 i Rom (foto David Kerr/CNA)

 

Kommentar: Vi måste vara de som står upp för Gud och hans Kyrka och inte låta någon driva bort oss från det vi behöver för att leva och andas. Janet E. Smith

Påven Benedikts essä om krisen som framkallats av det sexuella utnyttjandet av minderåriga har fått ett brett och varierande mottagande. Många har varit kritiska mot att han inte gjort en mer fullständig analys av krisens olika källor, bland annat vad kristen grundar sig i och om han själv haft en roll i krisen. De svaren tyder dock på att man misstolkar själva formen för påvens text.

Avsikten är inte att försöka sig på en genomgående analys av krisen. Det är ett brev som en uppmärksam fader skriver när han ser sina barn i sorg.  Det är inte längre en tjänstgörande påve som skriver men det är fortfarande en helig fader som själv upplever en intensiv smärta och som oroar sig över sina barn som måste uppleva samma smärta. Det är en smärta vi måste bära på när vi undrar som vi ska stanna kvar i Kyrkan som vi älskar så mycket, men som vi förstår är korrumperad och kommit att begå verkliga brott.

I den avslutande delen av sin essä, ”Kyrkan och det sexuella utnyttjandets skandal”, talar Benedikt om det hopp Romano Guardini uttryckte för nästan 100 år sedan, nämligen att ”Kyrkan vaknar upp i själarna,” men också medger att han fruktar att motsatsen är sann – nämligen att ”Kyrkan dör i själarna.”

Benedikt lindar inte in saker och ting. Han vet vad han talar om. Han har lärt sig av den hårda verkligheten och förstår hur djupt besvikna vi blivit på våra ledare. Han försöker inte på något sätt avfärda den stora sorg och oro vi känner. Han skriver för att bekräfta sanningen som inte kan påverkas av vår oro och för att hjälpa oss förstå hur det kunde hända. Han skriver för att ge oss goda skäl att hålla fast vid tron som är av omätbart värde. 

I årtionden har jag funnit ett övertygande argument som Benedikt lyfter fram i den första avdelningen, och det handlar om att ”pillrets” tillgänglighet, den påföljande sexrevolutionen på 60-talet, avvikandet från Humanae vitae och därefter från allt Kyrklig undervisning i sexualmoralen, och till och med all undervisning som inte var samstämmig med den rådande uppfattningen, har varit orsakerna till krisen på det sexuella utnyttjandets område. Under 80-talet kunde jag se hur oppositionella teologer bokstavligen ”tog över” på universitetet Notre Dame. Att avvika från en ifrågasättande inställning tolererades inte och trycktes brutalt ner eller behandlades hånfullt avvisande.  Tanken att en schism skulle skilja den ”amerikanska” katolska kyrkan från den ”romerska” katolska kyrkan sågs med stjärnögda ögon av mången Notre Dame teolog. När Katekesen och Veritatis Splendor offentliggjordes var det många av oss andra som kunde sova mycket lugnare. 

Under en längre tid har jag trott att Kyrkan vänt förbi ett hörn och att meningsskiljaktigheterna efter Andra Vatikankonciliet avtagit. Jag konstaterar med smärta att fjäll nu fallit av mina ögon. Jag är nu långt från att vara optimistisk och har börjat förstå att rötan i Kyrkan inte bara är en fråga om meningsskiljaktigheter utan något som börjat långt för 60-talet och som genomsyrat Kyrkan som ett mögel som suger livet ur Kyrkan genom så många prästers och biskopars oordnade liv. I så många fall har deras liv präglats av homosexuell aktivitet, lyxliv, lögnaktighet och ett narcissistiskt maktutövande vars bakomliggande orsaker ännu inte fått någon tillfredsställande förklaring.

Det som också är viktigt att upptäcka i Benedikts essä är att han förstår att krisen med sexuellt utnyttjande inte bara handlar om utnyttjande av minderåriga, utan också om prästers sex med män som ett övergripande problem. Man måste också förstå vilken inverkan den ofta skandalösa situationen på vissa prästseminarier haft under 60-talet och även därefter. 

Benedikt påpekar utan att darra på manschetten att det fanns ”homosexuella klickar” på seminarierna och att specifika flagranta överträdelser av den goda seminarieandan förekommit, bland annat den öppna tillgången till pornografi. Han nämner att visitation i olika former genomfördes på seminarier utan några påtagliga resultat men att ”olika inflytelserika grupperingar uppenbarligen gjorde gemensam sak och dolde den verkliga situationen.” Jag deltog själv i visitationer i början av 2000-talet och har i efterhand insett att flera av dem som då hade ledningsansvar var män som hade sex med män.

Seminariereformerna, som jag trodde blev av i någon form, är långt ifrån genomförda överallt. Det finns fortfarande ”palats i rosa ” för öppen homosexualitet där stadiga heterosexuella häcklas.

För inte så länge sedan berättade en seminarist från ett prästseminarium på östkusten att 60 - 70 % av seminaristerna har sex med män. Jag blev deprimerad i flera dagar (och är det fortfarande egentligen), inte bara på grund av informationen i sig, utan än mer just detta att tvingas inse att det antagligen skulle vara omöjligt att utnyttja informationen till att åstadkomma någon förändring – förutsatt att det fanns odiskutabla bevis för den homosexuella aktiviteten. Det är något att tänka på.

I sista stycket pratar pappa Benedikt ömt och uppriktigt med dem av sina barn som faktiskt gjort och gör något ont och illa, men också ser en schism som en möjlighet. Hans fråga är: ”Vad behöver göras?”

Den retoriska frågan som blir hans svar är så gripande att man ryggar tillbaka, när han säger, ”Kanske skulle vi behöva skapa en annan Kyrka för att få bukt med allting?” Denna undran verkar spegla en önskan att börja om från början, men som han med ett nästan skämtsamt understatement noterar: ”Jo, men det experimentet har redan prövats och också redan misslyckats.” 

Han talar sedan kateketiskt med oss om Kyrkan som vi inte kan leva utan. Gud har i sin allmakt och kärlek gett oss Kyrkan, som Han, inte vi, grundat, den Kyrka som ger oss Kristus i eukaristin, även om den som konsekrerar är på fel spår.

Han anslår inte bara en ton: han använder sig av berättelsen om Job för att styrka oss i tron när han, som den gode fader han är, vill påminna oss om att visa vördnaden för Sakramentet i sättet att klä oss och röra oss.  Han delar med sig av den hjärtskärande smärtan han känt när han berättar om kvinnan som våldtogs av en präst som i sin akt hädade och uttalade orden ”Detta är min kropp som utges för dig”.

Ja, han erkänner det fasansfulla i orden och gärningen, men han förklarar samtidigt skälen till att vi måste hålla fast vid denna Kyrka för att ta emot Kristi kropp. Det finns ingen annanstans på jorden där den eukaristi Kristus instiftat kan tas emot. 

Benedikt upprepar det gärna: ”Om vi ser oss omkring och lyssnar noga kan vi finna vittnen varje dag, särskilt bland enkla och vanliga människor, men också människor i hög ansvarsfull ställning i Kyrkan, som står upp för Gud med sitt liv och med sitt lidande.”

Vi måste höra till dem som står upp för Gud och Hans Kyrka och inte låta någon driva bort oss från det vi inte kan leva utan och utan vilken vi inte kan andas. Tack, helige Fader!

                                                                                                                Janet Smith

                                                                                                               16 april 2019 

 

Janet Smith är moralteolog och innehar en professur i Livets etik på ett seminarium i Detroit, USA.

                                                               

Översättning för Katolsk Horisont, 23 april 2019, Göran Fäldt

 

Inlägget kommer från sidan www.ncregister.com

Direktlänk till inlägget klicka här

 

Här kan du läsa Benedikt XVI: Kyrkan och skandalen med sexövergreppen – hela texten