Diakonen som moralens väktare

4
min read

Diakonen som moralens väktare

sön, 09/15/2019 - 16:14
Posted in:
0 comments

Kyrkan borde inte förbise diakonatstjänsten som ett tjänande inriktat mot de sårbara och utsatta.

Fra Angelico: ”S:t Petrus konsekrerar S:t Stefanos med de sju diakonerna”, omkr. 1448.

 

I en tidigare artikel ville jag lyfta fram ett ramverk med syfte att stärka diakonatet i Kyrkans sätt att bedriva sin verksamhet. Det är definitivt inte så att jag tror att många fler diakoner i nyckelpositioner på stiftsnivå i en handvändning skulle lösa den aktuella krisen med de sexuella övergreppen.

Däremot hoppas jag att Kyrkan i vidare mening inser att diakonens roll blivit så förminskad att det traditionella inflytandet i Kyrkans liv har lett till obalans. Den här obalansen har lett till en toppstyrd hierarki och skapat en miljö där utnyttjande och tystnadskultur blivit allt vanligare. En väg värd att utforska som hjälpmedel är att verkligen implementera diakonatet på alla nivåer av ledningsfunktioner inom Kyrkan och återupprätta diakonen i hans riktiga roll i hierarkin.

Diakonens roll växte fram ur det moraliska behovet. I Apostlagärningarnas kapitel 6 klagade de grekisktalande kristna hos apostlarna över att deras änkor försummades. Som svar till denna moraliska nöd vigdes de första sju diakonerna till en tjänst som såg till gemenskapens mest sårbara medlemmar.

Denna tjänst omfattade inte bara dessa sårbaras materiella behov utan också att predika Guds ord (se Apg 8:26-40). Från den tidigaste traditionen känner vi också till att diakonerna hade en särskild roll att vårda sig om de sjuka och fattiga och att de var kallade att rapportera in de oförmedlades behov till biskopen (se Apostoliska konstitutioner III, xix och xxxi, xxxii). Vi ser också i Apostoliska konstitutioner (skrivna omkr. AD 375-380) att diakonerna höll ordning i Kyrkan, vi läser ”att diakonen kan låta barnen stå vid läsningsbordet; och att en annan diakon kunde stå vid sidan av dem så att de inte skötte sig illa”.

”Och låt de andra diakonerna röra sig omkring och se till att det inte uppstår oroliga situationer och att ingen står och nickar eller viskar och inte heller faller i sömn; och låt diakoner stå vi ingångarna för männen… ” (Apo. Konst., VIII, XI).

Så både i liturgin och ute i samhället tycks det i tjänande handlingar funnits ett gammalt band mellan diakonen och den moraliska ordningen. S:t Johannes Chrysostomos sade, ”… om någon missköter sig, kalla in diakonen” (Hom. Vxiv, i Act. Apost.).

Jag tror att det står klart, utifrån vad de bibliska rötterna säger oss om utvecklingen av diakonatet under kyrkofädernas tid, att diakonen hade en särskild tjänande uppgift att vaka över gemenskapen och då ha ett särskilt öga över den moraliska ordningen (särskilt de mest utsatta).  

Denna särskilda bindning mellan diakonatet och ögat som vakar över de försvarslösa är en viktig bindning som borde betonas mer i den nu så dagsaktuella krisen. Jag skulle gå så långt som att säga att denna dimension av den diakonala tjänsten är en ofta bortglömd karisma i diakonatet. Det är viktigt att återupptäcka den eftersom den går direkt till roten för den diakonala tjänsten.

Karismatiska gåvor är, påminner Katekesen oss om, ”den helige Andes nådegåvor, som direkt eller indirekt är till nytta för Kyrkan, inriktade på att bygga upp henne och vara till gagn för människor och motsvara världens behov” (KKK 799). Det ser faktiskt ut som om ett raison d’être för diakonatet i Apostlagärningarna kapitel 6 mycket väl passar in på den definitionen.

Det är viktigt att göra klart att den nåd som ges i vigningen till diakon och den karisma som flödar ut ur vigningen placerar diakonens akter av tjänande till de utsatta och sårbara på en annan nivå än akter av social tjänst som utförs av alla andra personer av god vilja. En prästerlig handling kan inte övertas av en person utan prästvigning. En tjänande diakonal handling kan på liknande sätt inte heller sjunka ihop till något mindre än en transcendent bild av Kristi diakoni.

I enlighet med detta borde Kyrkan inte förbise diakonatets tjänst som en beskyddande tjänst för de utsatta och sårbara – eftersom denna karisma flödar direkt ur diakonatets ursprung och är väsentlig för att förstå dess grund. Det är också viktigt att notera att varje karisma som knyts till det vigda ämbetet inte är automatisk och autonom; de beror snarare på samverkan (synergin, som det sägs i det kristna österlandet) med den Helige Ande för att vara fruktbärande.

Sammanfattningsvis kan man alltså säga: diakonatets ursprung har sina rötter i tjänandet av de utsatta och sårbara. Tjänandet utökades till de sjuka och fattiga och till upprätthållandet av den kyrkliga disciplinen. Eftersom denna tjänst är rotad i ”… det som direkt eller indirekt är till nytta för Kyrkan, inriktad på att bygga upp henne och vara till gagn för människor och motsvara världens behov” (KKK 799), kan det rätteligen kallas karisma.

Denna karisma inom den diakonala tjänsten placerar diakonens moraliskt uppmärksamma handlingar med tanke på gemenskapen i en annan kategori i förhållande till välgörenhetshandlingar i allmänhet. När därför diakonala handlingar utförs i synergi med den Helige Ande och stammar från vigningens nåd kan de vara kraftfulla medel för att skydda de sårbara och utsatta.

Vad kan nu detta ha för betydelse i den aktuella krisen? Jag tror vi behöver ägna oss åt en seriös diskussion om diakonatets roll i USA. Att nu inte varje stift har ett program för det ständiga diakonatet är skandal. Vi måste ha en konkret implementering av dokumenten som kommit efter Konciliet om de ständiga diakonatet och ett erkännande av diakonatet som en viktig del av hierarkin. Det måste betonas och förmedlas till kandidaterna till diakonatet att det vakande karismat, med tanke på de sårbara och utsatta, är en väsentlig del av tjänsten som diakon.

Resultatet vi kan hoppas på är en förnyad och böneorienterad vädjan till den Helige Ande att utlösa denna karisma över Kyrkan för hennes eget helandes och uppbyggelses skull. Missförstå mig inte! Det är inte ett yttre spel i termer av krisens upplösning men det är en viktig del som ingen egentligen talar om.

                                                                                                         Robert Klesko

Robert Klesko är teologisk rådgivare för EWTN och gift med Andrea. De har fem pojkar och Robert arbetar med diakonutbildning för den bysantinska (Ruthenska) katolska kyrkan. Han skriver här från Irondale, Alabama, USA.

Översatt i september 2019 av diakon Göran Fäldt

 

Inlägget kommer från sidan www.ncregister.com

Direktlänk till inlägget klicka här