Strid om ”påvens skägg”?

Strid om ”påvens skägg”?

För icke katolskt orienterade journalister kan förmodligen den senaste ”stormen i vattenglaset Katolska kyrkan”, om avskedandet av två eminenta teologer i moralläran vid Johannes Paulus II:s påvliga institut för äktenskapet, familjen och livet (anknutet till Lateranuniversitetet i Rom och till Katolska universitetet i Amerika, Washington D.C.), se ut som en typisk debatt om ”påvens skägg”, det vill säga debatt för några få utan allmänt intresse.  

Det kan väl vem som helst konstatera idag att inga påvar under senare århundraden haft något skägg att strida om. Just i det här fallet är diskussionen om ”skägget” emellertid ingen liten struntsak, som den grundligt arbetande journalisten till slut får erkänna som en fråga ”av stor vikt” – av största vikt för Kyrkan och därav följaktligen också för den kompetenta tolkningen av Kyrkans tradition och kyrkans läroämbetes undervisning, även om den tänkte journalisten inte personligen har en uppfattning i själva sakfrågan.

 För att fortsätta leken med ett av våra roligaste svenska uttryck, kan man säga att de som nu kritiserar de avsatta professorerna i moralteologin själva kommer i kläm, eller, som uttrycket lyder ”sitter där med sin tvättade hals och med skägget i brevlådan”.  

Den professor i moralteologin som det kommit att handla om i media, monsignor Livio Melina, har offentligt kritiserat hanteringen av det påvliga institutet som fått nya statuter godkända av påven Franciskus och som implementeras av nuvarande kanslern för institutet, ärkebiskop Vincent Paglia.

En av dem som kommit i stället för de tidigare mest framstående och av studenterna uppskattade professorerna, fr Livio Melina och fr José Noriega, är en kontroversiell fader Maurizio Chiodi, som anses vara utsedd att företräda en förnyelse inom institutet och som har påvens gillande. Vad denna förnyelselinje egentligen har som budskap är för alla traditionellt tänkande katoliker oroande och principiellt besvärlig eftersom alla katoliker, enligt konciliet, skall följa påven i princip i hans undervisning, även om den inte uttalas officiellt och bindande, ”Ex cathedra”.

Fader Chiodi har nämligen, enligt media, i strid mot katolsk morallära hävdat att ”det kan vara moraliskt gott för en person att stanna kvar i en aktiv homosexuell relation under vissa omständigheter”. En kvinnlig expert inom bioetiken har också – med tanke på ”förnyelsen” – fått avgå från det undervisandet kollegiet och ersatts av en kvinnlig italiensk politiker som uttalat sig positivt om rätten att kunna välja abort av ett foster (under vissa ej närmare beskrivna omständigheter). Båda exemplen antyder ett närmande till ett utpräglat progressivt tänkande bland många katoliker (som dock inte heller är kompetenta att avgöra frågornas moraliska innehåll, ont eller gott).  

Kärnfrågan i moralteologin handlar om de absoluta normerna som alltid och överallt är gällande för det katolska samvetet, enligt påven S:t Johannes Paulus II i encyklikan Veritatis Splendor 1993 (på svenska på förlaget Veritas 2011, översättning från engelskan, Göran Fäldt). Encyklikan kan ses som ett argumenterande svar på den revisionistiska moralteologin som inte accepterade Paulus VI:s profetiska encyklika Humanae vitae (1968) och som också, enligt mina egna erfarenheter och iakttagelser, haft ett olyckligt inflytande på den pastorala praktiken i Stockholms katolska stift sedan encyklikan blev offentlig, och länge tillämpats ”kritiskt granskande”.  

Det är tämligen uppenbart för de flesta iakttagare att det påvliga institutet genomgår ett ”paradigmskifte” och att osäkerheten om vad som skall vara katolsk moralteologi och praxis splittrar katoliker i mot varandra stridande falanger. Det är bara det i sig stridande mot Kyrkans väsen som är kommunion i full enhet. Men det blir allt mer uppenbart att ”paradigmskiftet” allvarligt splittrar Kyrkan.

Vad monsignor Livio Melina nu säger i ett uttalande i den italienska dagstidningen La Verità den 3 augusti är, att ”tolkningen av påven Franciskus’ magisterium i kontinuitet med tidigare magisterium inte längre accepteras i Kyrkan”.   

Redaktören för Avenire, Luciano Moia, har i en tidigare artikel gett en intressant förklaring till att ledande professorer skriftligen uppsagts från sina tjänster av kanslern Paglia också hade att göra med innehållet i deras undervisning, som, enligt Paglia, ”minimerade utrymmet för förändringar som påven Franciskus ville uppnå”.  

Moia ger också en bild av msgr Melina som ”en teolog som tillrättavisar två synoder och en påve” och anklagar honom öppet för att ha sagt att ”den heliga kommunionen till frånskilda omgifta utanför bestämmelserna i Familiaris Consortio 84 och Sacramentum Caritatis 29, till och med efter Amoris Laetitia, strider mot Kyrkans disciplin.” 

Melina svarar i intervjun dagen innan med Avenires journalist Luciano Moia, att han och andra framstående professorer vid Johannes Paulus II:s institut för äktenskap och familj ”tillrättavisat påven” genom att tolka hans ord i kontinuitet med traditionen.  

Vi är alltså inte här vittnen till en öppen lärostrid mellan påven själv och avskedade professorer vid Johannes Paulus II: påvliga institut för äktenskap och familj, utan till ett skarpt meningsutbyte mellan personer i ansvarsfull ställning i Kyrkan men som inte själva har kompetensen att avgöra handlingarnas principiella moraliska värde. Den kompetensen har bara påven själv. Vad vi ser är en storm, inte i ”ett litet vattenglas”, utan i Kyrkan själv. Vad vi hör diskuteras är inte ett oviktigt stridande om ”påvens skägg”, utan en allvarlig debatt på morallärans område som, enligt Livio Melina, allvarligt kan skada Kyrkans enhet.

                                                                                                 diakon Göran Fäldt

Diakon Göran Fäldt

diakon Göran FäldtGöran Fäldt är gift och ständig diakon i S:t Franciskus katolska församling sedan 1982. Han är mångårig ordförande i katolska stiftets Utskott för  Äktenskap och familj. Han gick i pension som lärare i Jönköpings kommun 2004. I församlingen inbjuder han två gånger om året förlovade par till äktenskapsförberedande kurs inför parens vigslar. För en fördjupad förståelse av äktenskapets sakrament och för familjernas avgörande betydelse i Kyrkan och i samhället har han översatt flera verk av påvarna och andra specialister på äktenskapsteologins område. Under 2018 kom en samlingsvolym på 12 skrifter ut från Katolska Utskottet för Äktenskap och Familj. Han ansvarade för den nordiska katolska familjekongressen i Jönköping i maj 2010 och är för närvarande engagerad i förberedelserna till de nordiska familjedagarna i Norge i maj 2020. Som ordförande i Caritas Jönköping har han ofta tillfälle att vara en hjälpande hand i människors nödsituationer och kan förmedla Caritasmedlemmars gåvor och engagemang för behövande. Predikningar och föredrag om till exempel encyklikan Humanae vitae (1968) är andra områden i hans liv. Han medverkar regelbundet med debattartiklar i Katolskt Magasin och skriver betraktelser inför helgen i Jönköpings Posten. Med sin hustru Lena har han levt i S:t Franciskus katolska församling sedan 1969 och varit ständig diakon sedan 1982. Han var i flera omgångar ordförande i Jönköpings kristna samarbetsråd JKS och suttit i styrelsen för den fristående föreningen Teologiskt Forum. I den rollen han haft glädjen att inbjuda kända katolska präster att föreläsa för teologiskt intresserade i Jönköping.