Religionen i det liberala samhället

Religionen i det liberala samhället

Giftermålsbalken 1920 ersattes av Äktenskapsbalken 1988 som med Partnerskapslagens försvinnande 2009 förändrades så att samkönade äktenskap likställdes med heterosexuella från och med 1 maj samma år.  

Regeringen var noga med att inte föreslå Riksdagen en ny Äktenskapsbalk utan en till den moderna tidens krav anpassad äktenskapslag. I princip infertila relationer jämställdes med äktenskap vars syfte också är barn. Även om det bara handlade om en förändring av en paragraf var det en historisk förändring av stor betydelse som berörde själva grunden för samhällets bestånd.

Flera länder genomförde liknande lagändringar men inte utan allvarliga invändningar. Precis som förväntades skulle en sådan anpassning få en spridningseffekt i hela det liberala och sekulariserade samhället. Frågan på sikt är om en gammal intolerans ersatts av en ny intolerans. 

Traditionen om äktenskapen som en instiftelse av Gud ligger invävd i västerlandets och österlandets 2000-åriga historia och upphör inte som samhällsbyggande på grund av den så kallade sekulariseringen. Kyrkliga bröllop är fortfarande sociala festtillfällen och de kungliga äktenskapen är nationella angelägenheter – i deras ”medgångar och motgångar”. Äktenskap och barn är samhällets rikedom.

 Vad som än menas med ett liberalt samhälle kan det inte ha samma tyngd och historiska ryggrad som kristendomen och Kyrkan som byggt upp en civilisation på tron på människans värdighet som ansvarsfull person kapabel till kärlek och självuppoffringar, vilket normalt kommer till uttryck i familjebildningen med barn och förhoppningsvis barnbarn. Äktenskapen i deras kristna form har visserligen börjat få dåligt rykte och privatiseras allt oftare i förlängda ”samboäktenskap”. De firas ändå högtidligt och upplevs som lyckliga – så länge det fungerar och tills familjerådgivningen skrivs in i de giftas kalendrar.

Kristendomen är organiserad i kyrkliga gemenskaper som innebär medlemsansvar och trohet mot en gemensam livssyn och moral. Det liberala samhället – som en sekulariserad form av kristendom – finns som en lösare form av åsiktsgemenskap utan närmare angivna förpliktelser andra än den generella respekten för alla människors lika värde och frihet att gestalta livet efter sina egna önskningar och subjektiva värderingar.

Det liberala sekulariserade samhället är en approximativ och känslomässigt öppen gemenskap utan egentlig historia i form av andlig lära eller moral. Det som tycks förena generellt är den egna övertygelsen, känslorna och det spontana handlandet. En ideologisk bakgrund kan naturligtvis återfinnas i Upplysningstiden och den franska revolutionen då utvecklingen mot skilsmässoförfarandet inleddes. Det kommunistiska manifestet under Lenins tid i Ryssland ledde till massuppsägningar av äktenskap mellan man och kvinna och skilsmässorna blev en enkel formalitet. Josef Stalin insåg faran och satte stopp.

Allt tal om det liberala samhället måste trots allt väga in problemet med skilsmässorna som inte bara är en fråga om moderna frihetsbegrepp utan har allvarliga sociala konsekvenser. En modern sekulariserad samhällelig gemenskap saknar alltså inte sin historia men den har varit och är revolutionär. Den för en oavbruten kamp!

Om nu företrädare för en sådan approximativ gemenskap uppträder som överordnade i samhällsbyggandet kan det komma till uttryck i att man säger sig vilja ”skydda” eller ”garantera” olika minoriteters rättigheter. (Se Debatt Svd ”Samfund har rätt att definiera äktenskap”, 15 augusti).

 Dit räknas då de religiösa samfunden, det vill säga kyrkorna och den historiska traditionen som är äldre än liberalismen och äldre än sekulariseringen men som trots dessa nyare sociala åsiktsgemenskaper lever vidare och är trogna sitt förflutna men i symbios med den moderna tiden.

Om nu ”samhället” definierar religionen och kyrkorna och ser dem som minoriteter med rätt till vissa – kanske begränsade – rättigheter då har ”samhället” – men inte staten – tagit över rollen som främsta samhällsbyggare och det utan att ha en allmän grund eller av alla accepterad människosyn eller livsförståelse.

Statens uppgift är alltid att säkerställa samhällsordningen och rättssamhället grundat på lag. Men staten åtar sig inte att definiera de allmänna mänskliga värderingarna som måste kunna skifta och vara olika. Vore det så att staten – inte samhället – reglerade människors övertygelser och värderingar, deras val av religion och livsuppfattning, talar vi inte längre om ett rättvist samhälle utan om en åsiktsdiktatur. Europa har här en historia som inte får glömmas bort. Totalitära ideologier kan eller bör inte rättfärdigas.

När ett liberalt och sekulariserat ”samhälle” upptäcker att kristendomen, bland andra religioner, har en äktenskapssyn som bygger på äldre tradition som inte sammanfaller med en liberal eller sekulariserad syn på samlevnadsformerna, kan det, genom sina inofficiella talespersoner, vilja göra påpekanden som begränsar religionens praktik och värden. Ett exempel på sådana inslag i samhällsdebatten har varit åsikterna om vigselrättens vara eller icke vara i kyrkor och samfund. Andra exempel har varit frågan som statens ekonomiska stöd till trossamfunden och i ett extremfall, hotet om sanktioner mot katolska kyrkan (och ortodoxa) om den inte inför kvinnlig prästvigning. I det fallet har den svenska staten ändå valt att respektera lagen om religionsfrihet.

Staten måste för att utföra sitt uppdrag vidmakthålla rättssystemet som omfattar religionsfriheten, i tro och handling. Det innebär att folket inte kan indelas i minoriteter eller majoriteter utan bara i lagens mening som jämbördiga medborgare. Det innebär i sin tur att staten skall tillse att religionen inte är tvingande för någon medborgare men också att det liberala sekulariserade samhället inte blir tvingande i sin tur eller får spela rollen av åsiktsdiktatur. Det är här det liberala samhället antagligen upplever ett dilemma och känner sig otillfredsställt. Det måste ju kunna konstateras att ”samhället” som gemensam värdegrund inte kan tävla med kyrkan, kyrkorna och samfunden, med religionen som ”socialt fenomen”, eftersom de är organiserade och ansluter fler i aktivt medlemskap med förpliktelser än det ”öppna sekulariserade samhället” någonsin kan göra. I förhållande till kristendomen, till religionen, har det ”liberala och sekulariserade samhället” ett inbyggt underläge vilket tjänar till att höja intensiteten i ansträngningarna att driva åsiktsjournalistik och identitetspolitik. Den känns lättast igen på fokuseringen på rättigheter för vissa sexuella minoriteter. Deras problem är att dessa tänkta rättigheter är teoretiska och filosofiska eftersom de inte föreligger i skriftlig form i lagstiftning eller i FN:s deklaration om mänskliga rättigheter. Samma problem finns sedan länge i frågan om ”kvinnans rätt till abort på begäran” – den finns inte i deklarationen om de mänskliga rättigheterna och godtas inte universellt.

Den reviderade äktenskapsbalken 2009 gav i en inledande paragraf samkönade samlevnadsformer samma rättigheter som de heterosexuella i fråga om civilt status. Däremot sades uttryckligen att kyrkan, eller, menade man, kyrkorna själva avgjorde om de, efter sin religiösa grund, skulle vara villiga att viga samkönade. Enbart den tidigare statskyrkan var beredd att ceremoniellt utföra vigselakt mellan samkönade men ville inte göra vigseluppdraget för samkönade obligatoriskt för sina vigda präster. I ett visst behovsläge skulle det ändå tillses att villig präst ombads åta sig sådana vigslar. 

I sin proposition till förändring i Äktenskapsbalken som trädde i kraft 1 maj 2009 föreslog regeringen därför att ”den gällande ordningen att trossamfundens vigselförrättare inte är skyldiga att förrätta vigsel klargörs i lag” (det innebär alltså att godkännandet av samkönade äktenskap enligt Äktenskapslagen inte är tvingande för kyrkorna utan kan avgöras av dem själva). Det är alltså Statens nuvarande ståndpunkt som inte är identisk med ”det liberala sekulariserade samhällets”. Emellertid planerar den nuvarande regeringen att förbereda en ny utredning av Äktenskapsbalken. Vad som än där kommer att sägas kommer det att finnas en avsevärd spridningseffekt i det liberala och sekulariserade ”samhället”!

 Vigselfrågan och dess problematiska lösning var en kompromiss för den tidigare statskyrkan som andra kyrkor inte kunde acceptera. Dilemmat har därmed blivit kristendomens och kyrkornas – och i förlängningen religionens – därför att det friare liberala och sekulariserade konsensustänkandet i ”samhället” har vuxit i styrka utan att för den skull kunnat överta rollen som historisk bärare av tradition och folklig uppslutning bakom det kristna äktenskapets fundament i Sverige.

                                                                                                                diakon Göran Fäldt

(Denna blogg var tänkt som debattinlägg i Svenska Dagbladet; debattredaktionen tackade nej till publicering den 18 augusti 2019).

Diakon Göran Fäldt

diakon Göran FäldtGöran Fäldt är gift och ständig diakon i S:t Franciskus katolska församling sedan 1982. Han är mångårig ordförande i katolska stiftets Utskott för  Äktenskap och familj. Han gick i pension som lärare i Jönköpings kommun 2004. I församlingen inbjuder han två gånger om året förlovade par till äktenskapsförberedande kurs inför parens vigslar. För en fördjupad förståelse av äktenskapets sakrament och för familjernas avgörande betydelse i Kyrkan och i samhället har han översatt flera verk av påvarna och andra specialister på äktenskapsteologins område. Under 2018 kom en samlingsvolym på 12 skrifter ut från Katolska Utskottet för Äktenskap och Familj. Han ansvarade för den nordiska katolska familjekongressen i Jönköping i maj 2010 och är för närvarande engagerad i förberedelserna till de nordiska familjedagarna i Norge i maj 2020. Som ordförande i Caritas Jönköping har han ofta tillfälle att vara en hjälpande hand i människors nödsituationer och kan förmedla Caritasmedlemmars gåvor och engagemang för behövande. Predikningar och föredrag om till exempel encyklikan Humanae vitae (1968) är andra områden i hans liv. Han medverkar regelbundet med debattartiklar i Katolskt Magasin och skriver betraktelser inför helgen i Jönköpings Posten. Med sin hustru Lena har han levt i S:t Franciskus katolska församling sedan 1969 och varit ständig diakon sedan 1982. Han var i flera omgångar ordförande i Jönköpings kristna samarbetsråd JKS och suttit i styrelsen för den fristående föreningen Teologiskt Forum. I den rollen han haft glädjen att inbjuda kända katolska präster att föreläsa för teologiskt intresserade i Jönköping.